**Dagboksinlägg**
Min svärmor, Maj-Britt Larsson, har levt ensam i många år sedan skilsmässan från min mans pappa. Det var en tuff tid för henne, och hon fick helt ensam ta hand om sin son. Visst fick hon uppmärksamhet från män — hon är en stark kvinna med personlighet — men hon gifte aldrig om sig. Hon sa att hon var rädd att en styvfar skulle göra hennes pojke illa. Med hennes temperament hade hon aldrig tillåtit det. Så hela hennes ungdom gick åt till arbete och att uppfostra sin son. Ingen tid för dejter — allt handlade om att försörja barnet och se till att han växte upp till en bra människa, särskilt när hans pappa inte ens betalade underhåll.
Och hon lyckades. För det är jag otroligt tacksam. Min man, Erik, är pålitlig och omtänksam, och jag vet att det är hennes förtjänst.
Men nu är sonen vuxen, gift, och vi har en dotter — Maj-Britt har fått en dotterdotter som blivit hennes nya livsmening. Hon älskar att leka med henne: promenera i parkerna, baka kanelbullar och berätta sagor. Man skulle tro att livet var perfekt. Men nej — nu händer det något som fortfarande chockar mig.
Innan jul träffade hon en man. Av en slump, i en kö på Nordstan i Göteborg. De började prata, bytte telefonnummer, och så började det. Han, Göran Bergman, är pensionerad officer, tidigare major, också skild och bor ensam. Enligt Maj-Britt har de så mycket gemensamt att det måste vara ödet. Båda älskar gamla svenska filmer, promenader längs Göta älv och läser samma böcker. Till och med dricker de te på samma sätt — utan socker men med en skiva citron. Som en romantisk film!
Men problemet är: Göran vill gå på dejt. Min man och jag jobbar sent, och vår dotter, Elin, är hos mormor nästan hela tiden. Att ta med barn på en romantisk middag? Inte direkt en bra idé. Så häromdagen ringer Maj-Britt och säger något som får mig att nästan sätta kaffet i halsen: *”Snälla Linda, kan du passa Elin i kväll? Jag ska… bara på en liten dejt.”*
Jag höll nästan på att skratta. En dejt? Vid hennes ålder? Hon är över femtio, och nu ska hon gå som en tonåring och träffa en beundrare i Slottsskogen, och sedan vill de gå på en modern konstutställning! Jag föreslog: *”Varför kommer inte Göran hem till dig? Drick te, Elin är säker där.”* Men nej, Maj-Britt var envis: *”Det är inte samma sak, Linda. Det måste vara en riktig dejt, med promenad och samtal under stjärnorna.”* Som en kärleksroman!
Jag fick tjuvledigt lämna jobbet. Chefen tittade på mig som om jag var galen, men lät mig gå. Nu sitter jag och funderar: det här blir nog inte en engångsföreteelse. Så som Maj-Britts ögon lyser när hon pratar om sin Göran låter det som att fler dejter kommer. Jag ser det redan framför mig: jag får ta obetald semester eller skynda mig hitta en förskola till Elin. För Maj-Britt verkar allvarlig. Hon nämnde till och med att Göran är *”en stadig karl”* och att det kanske ligger ett bröllop i framtiden. Ett bröllop! Vid hennes ålder!
Jag säger inte emot — alla förtjänar lycka. Men är lycka vid den här åldern verkligen en man? Borde det inte räcka med barnbarn, pannkakor och leka på lekplatser? Eller har jag fel? Kanske känner kärleken ingen ålder, och även på ålderns höst kan man hitta den rätte? Men ändå… jag kan inte sluta tänka på det: min svärmor, som alltid varit ett exempel på ordning och disciplin, har nu förvandlats till en romantisk ung flicka med glödande kinder.
Jag vill inte såra henne. Låt henne prova, låt henne känna sig lycklig. Kanske knackar ödet verkligen på hennes dörr när hon minst anar det. Men jag kan inte låta bli att undra: ska farmor ha ett kärleksliv? Eller är deras lotten bara barnpassning och myskvällar med stickning och TV? Finns det plats för romantik när man passerat femtio?
**Lärdom för dagen:** Kanske är kärlek inte bara för de unga. Ibland kommer den när man minst väntar sig det — och då ska man inte låta ålder sätta stopp.
