När jag gifte mig, var jag den lyckligaste kvinnan i världen. Min man, Anders, var omtänksam, respektfull och vi hjälptes åt med allt i vardagen. Lyckan var dock aldrig riktigt komplett, för svärmor Britt-Marie verkade aldrig riktigt acceptera mig.
Redan första mötet märkte jag att Britt-Marie var en kvinna som älskade att bestämma och hålla saker under strikt kontroll. Jag anade snabbt att om vi skulle bo med henne, skulle hennes närvaro kväva mig. Därför bestämde vi oss för att hyra en egen lägenhet inne i Göteborg.
Men så dog min pappa, hastigt i cancer. Plötsligt stod jag med ett stort hus ute på landet, strax utanför Falköping. Vi bestämde oss för att flytta dit, både jag och Anders hade alltid drömt om att leva närmare naturen, odla egen potatis och tillbringa kvällarna i en vildvuxen trädgård.
Livet på landet började bra, men det dröjde inte länge förrän Britt-Marie dök upp. Hon steg in i hallen, såg sig omkring och sa genast: “Det här huset borde vara mitt!” Hon föreslog att vi skulle ge henne huset, och i gengäld kunde vi få bo i hennes enrummare i Vasastan. Jag tackade naturligtvis nej. Då blev hon rasande, slängde ur sig en lång harang och gick därifrån med högburet huvud.
Samma kväll ringde Anders hem från jobbet. Han lät upprörd. “Varför skrek du på mamma? Hon var helt förkrossad när hon gick härifrån!” Jag förstod genast att Britt-Marie hade vänt allt till sin fördel och lämnat över all skuld på mig. Hon hade berättat massa lögner. Nu stod jag där ensam i köket, med tårarna brännande bakom ögonlocken och visste varken ut eller in. Vad skulle jag säga för att Anders skulle förstå sanningen? Skulle mitt ord räcka när hans egen mor sagt något helt annat?
