Vet du, min svärfar trodde verkligen att vi skulle fortsätta ta hand om honom för alltid.
Min man växte upp i en varm och kärleksfull familj. Men när hans pappa var 57 gick hans fru, alltså min mans mamma, bort alldeles för tidigt. Det var självklart tufft för svärfar det kan man verkligen förstå. Så vi bestämde oss för att sälja hans lägenhet i Göteborg, dela pengarna och låta honom flytta in hos oss här i Stockholm tills han hade bearbetat sorgen lite. Det kändes rimligt lite som en familj borde göra.
Vi tänkte ju att svärfar skulle bo hos oss i kanske ett halvår, och sen skulle han hitta sitt eget ställe. Men nej, han trivdes alldeles för bra hos oss. Han betalade inte ett öre för hyra eller mat, och jag lagade all mat, tvättade hans kläder, och städade hans rum. Han gick bara till jobbet och kom hem till dukat bord. Ja, det var rena semestern för honom.
Och vet du hur länge det blev så här? Elva hela år! Till slut började han styra och ställa, gav oss små pekpinnar om hur allt i hemmet skulle skötas och satte regler för oss. Vi blev helt slut på det. Då tog vi beslutet att köpa ett litet hus åt honom strax utanför stan. Han är frisk och pigg alltså, han hade lätt kunnat klara sig själv för länge sen.
Så vi fixade ett gulligt litet hus åt honom, allt var ordnat och klart. När han väl flyttade in där började han plötsligt hitta på historier om hjärtproblem och annat för att försöka flytta tillbaka till oss. Jag vet att det bara är spel han hittar på för att få fortsätta bo kvar med oss.
Men ärligt talat så orkar jag inte mer. Jag vill kunna slappna av hemma, bara vara med min närmaste familj utan att behöva ta hand om honom hela tiden. Jag är så trött. Vad skulle du ha gjort?
