Nu kan man äntligen andas det var som ett mausoleum här innan, säger någon med den där glänsande, självsäkra rösten, som Birgitta Johansson direkt känner igen från köket.
Hon blir stående i hallen, hinner knappt ställa ner sina tunga konsumkassar fyllda med äpplen och dill från torpet förrän en vass, kemisk doft av moderna rengöringsmedel tränger undan hennes hemtama lukter. Nyckeln hade ovanligt lätt glidit i låset. Det gamla, trygga knarrandet från golvbrädan vid dörren var borta.
Hon tar ett stapplande steg in. Hallen är förändrad. Borta är den slitna men robusta hatthyllan i mörk ek som hennes avlidne man, Håkan, en gång snickrat. Istället hänger anonyma metallkrokar på väggen, som i någon billig vårdcentral. Det gamla spegelglaset i den snidade ramen är utbytt mot en enkel, rektangulär spegel från Biltema.
Hjärtat slår tungt i bröstet. Birgitta kliver in i vardagsrummet och tappar nästan andan; trycker handen mot munnen.
Det är tomt eller egentligen inte tomt, men själva själen är utdriven. Borta är det massiva vitrinskåpet i ek med Orrefors-glas och hennes servis från Gustavsberg. Bokhyllorna hon samlat sedan hon var student är också borta med allt från Strindberg till unika årgångsutgåvor. Till och med hennes älskade gungstol vid fönstret har försvunnit.
Nu står där en låg, grå, fyrkantig soffa mitt på golvet. På väggen hänger en svart TV skärm stor som ett fönster ut mot natten. En luddig vit matta ligger hopplöst felplacerad på parkettgolvet, framkallande känslan av snödriva mitt i Sahara. Väggarna är målade i slät, kall grå nyans.
Men Birgitta! utbrister svärdottern Linnea, som kommer in från köket i ett kort morgonlinne, grön smoothie i handen. Du är redan hemma? Vi trodde du skulle ta kvällståget! Kom tåget tidigt eller?
Sonen Jonas dröjer sig efter, skrapar med tofflorna, ser ut som han vill vara osynlig.
Vart var är allt? viskar Birgitta, viftar demonstrativt med handen mot rummet.
Allt vad? fladdrar Linnea nonchalant med sina fransar. Jaså, du menar gamla möblerna? Överraskning! Vi har fixat! Renovering! Du har slitit så på torpet; här har vi ställt i ordning. Säg, visst blev det fint? Ljust, luftigt, fräscht. “Minimalism” det är så svensk design nu!
Och alla mina saker? Benen skakar under Birgitta. Hon stirrar på Jonas. Och pappas skåp? Böckerna? Symaskinen?
Jonas snörvlar till, kraxar:
Mamma, allt är bara flyttat bort. Oroa dig inte.
Bort? Till landet? Till förrådet?
Sopstationen, Birgitta, svarar Linnea och tar en klunk av sin smoothie. Vad ska du spara all bråte för? Skåpet föll ju isär, samlade bara damm! Och böcker vem läser egentligen böcker? Finns ju på nätet allting nu. Bara orkidéer för kvalster!
Birgitta tappar nästan balansen, griper tag i dörrposten.
Sopstationen? viskar hon. Biblioteket Håkan byggde upp sen han var 20? Husqvarna-maskinen, som jag lagat er gardiner och byxor med? Kristallen vi bar hem från arbetsresor, lindad i handdukar för att inte krossas?
Kristall är hopplöst ute! fnös Linnea. Det är IKEA och Skandinaviskt som gäller. Och din gamla symaskin, herregud, den vägde ju som en bil. Vi fick ta hjälp av flyttkarlar. Mamma, du klagade ju på att det var trångt i lägenheten. Nu har vi fixat luft åt dig. Ingen visuell stress längre!
“Visuell stress” Birgitta smakar bittert på orden. Frågade du mig? Det här är min lägenhet, Linnea. Min och Jonas. Men mina saker.
Nu börjar det igen! Linnea himlar med ögonen. Vi har kämpat, lagt ut massa pengar och tagit lån för att köpa dessa tapeter och får bara gnäll tillbaka. Jag sa ju att du aldrig skulle uppskatta det. Folk av din generation är ohjälpliga samlare. “Hoarders”, det är sjukligt!
Jonas lyfter huvudet först nu.
Mamma, det var skrutt alltihop Soffan är ny ortopedisk! Du får bättre sömn.
Birgitta söker sonens blick. Ser bara otålighet, en vilja att snabbspola denna konflikt och återvända till deras bekväma nya liv. Han har aldrig stått på sig först gjorde han vad Birgitta sa, nu Linnea. Formbar som lera.
När slängde ni allt? frågar Birgitta torrt, försöker samla sig.
Tre dagar sedan? Linnea slår ut med handen. Vi beställde container, slängde allt i den, nu är det redan borta. Ingen idé att leta grannarna behöver inte få se dig vända ut och in på soporna.
Birgitta släpar sig till sovrummet. “Sitt” sovrum; men allt eget är borta även här. Hennes byrå, smyckeskrinet med gamla knappar, fotoalbumen försvunna.
Också albumen?! ropar Birgitta ut.
Jaha, papperskorten? ropar Linnea tillbaka. Vi digitaliserar dem om du vill. Allt papper åkte till återvinningen vet du, vi måste tänka på miljön!
Birgitta sätter sig ner på den nakna, främmande sängen. Inuti är det tomt. Inte bara sakerna ett helt liv, trettio år av äktenskap och minnen, har Linnea kallat “visuell stress” och tömt ut i containern.
Hon finner inga tårar inne i henne har sorgen liksom bränts bort till en het, hård klump. Så sitter hon där. Hör Linnea i köket skälla på Jonas för att han köpt fel mjölk, och prata om “feng shui” och energiflöde.
Den kvällen går hon inte ut till middag; ligger vaken i mörkret. Lägenheten är hennes Jonas är folkbokförd men det är Birgitta som äger. Hon hade släppt in dem för att de skulle spara till bostadsrätt. Tre år har gått och inte en krona undanlagt det har alltid varit Thailandsresor eller nya mobiler eller som nu “renovering”. Konsum och el betalar hon från sin pension.
Nästa morgon sitter Linnea vid spisen, steker kesoplättar och nynnar glatt:
God morgon! Frukost på gång. Vill du ha? Sockerfritt, nyttigt, gjord på mandelmjöl. Kostrådgivning, du vet!
Bara te tack, svarar Birgitta. Jonas är på jobbet?
Kuta iväg tidigt, rapportdag idag. Jag ska vara hemma, har utvecklingsdag och webbinarium om inredning.
Bra. Ordning och reda är viktigt. Linnea, jag tänkte åka till min syster i Västerås några dagar. Måste lugna nerverna.
Ja men gör det! säger Linnea snabbt, nöjd över att bli ensam i den nya lägenheten. Du förtjänar miljöombyte. Oroa dig inte, jag håller ställningarna!
Birgitta packar en liten väska. Ser ut över hallen innan hon går.
Du har väl nyckel?
Ja, både jag och Jonas har våra. Vi har inte bytt lås bara oljat lite.
Bra. Vi ses då.
Men hon åker inte till systern inte länge iallafall. Egentligen väntar hon bara ut Linnea, vet ju att hon alltid drar iväg till nagelsalongen eller gymmet varje torsdag eftermiddag.
Birgitta kommer hem vid fyratiden. Lägenheten är tom. Linnea har gett sig ut på sitt “självförverkligande”.
Birgitta byter om till arbetskläder, knyter en sjal om håret och hämtar de stora sopsäckarna som blivit kvar efter renoveringen. Tar sikte på “ungdomarnas” rum.
Förr hade hon aldrig gått in där privatliv och allt det där. Men nu är gränserna borta. Linnea suddade ut dem när hon tömde ut ett livs minnen i containern.
Linnea är shopaholic. På sminkbordet står dyra krämer och serum i rad, ett halvt apotek. En jättelik selfielampa tar halva utrymmet.
Birgitta tar första säcken.
Visuell stress, ja säger hon hämndfullt och ler snett. Dags att rensa.
I säcken åker krämer, Chanel, Dior, och massor med koreanska förpackningar med konstiga namn; tomt eller fullt spelar ingen roll. Hon städar. Sedan öppnar hon garderoben. Kläder trycks in så tätt att man knappt får loss en tröja. Klänningar, blusar med prislappar, byxor i mängder.
Dammfällor, deklarerar Birgitta. Syntet, förstör miljön.
Allt hamnar i sopsäckar väskor, sneakers med höga sulor, stövlar, klackskor. Arbetet utför hon med kirurgiskt lugn; känslokallt men bestämt. Hon låter Jonas saker stå orörd hans lilla rad med skjortor och byxor.
Sedan tar hon itu med dekoren Buddha-figurer, ljuslyktor, motiverande engelska planscher.
Skrot, sammanfattar Birgitta. Sjuklig samlarmani.
Två timmar senare är barnens rum avskalat; bara en säng och en tom garderob är kvar. Femton proppfulla säckar ställer hon sen i hallen. Men till skillnad från Linnea kastar hon inte allt på soptippen hon bokar budbil, förvarar säckarna i sin brors torra garage på andra sidan stan.
När hon torkat av golvet gör hon sig en kanna te, tar fram en pocketbok från Västeråsresan (en riktig, tryckt bok med doft av trycksvärta!) och väntar.
Linnea är först hem, släntrar in sjungande med matpåsar.
Birgitta! Du är redan hemma? Skulle du inte vara borta längre? Något har hänt?
Ja, Linnea. Jag följde ditt råd om ordningssinne.
Linnea ser misstänksam ut men går mot sitt rum.
Efter en sekund hörs ett gällt skrik. Ljudet får rutorna att skallra.
Var är allting?!! Min smink? Min kappa?!
Birgitta dricker sitt te.
Linnea, skrik inte. Jag har städat. Du hade rätt om den “visuella stressen”. Så mycket bråte, dammfällor varför tjugo väskor? Det är ju galet! Jag ville hjälpa dig frigöra din energi och skapa luft.
Har du slängt allt?! Vet du vad det kostar?! En av de där serumflaskorna är lika dyr som din pension! Detta är stöld! Jag ringer polisen!
Ring du, säger Birgitta kallt. Kanske de också berättar vad det kallas, det ni gjorde mot mina minnen, mot alla böcker och pappas skåp. Ni kallade det bråte. Jag tittade på era burkar och trasor och såg samma sak. Kemikalier, skit för hälsan.
Då öppnas dörren och Jonas kommer hem. Han förstår genast att det stormar. Linnea gråter floder, Birgitta sitter som en Sfinx.
Mamma, skämtar du? Har du verkligen?
Nej, Jonas. Det är ett “surprise”, en själslig renovering. Minimalism. Ni har nu rummet för yoga. Andas in.
Du hade inte rätt! Linnea skriker. Det är mina saker!
Och biblioteket var mitt, Birgittas röst är hård som stål. Skåpet var mitt. Symaskinen var min. Frågade ni mig? Nej, ni slog sönder mitt liv. Nu är vi kvitt.
Var är mina saker? fräser Linnea. Om du slängt dem, stämmer jag dig.
Inte på soptippen, Birgitta ler. De är trygga. Men jag berättar adressen först när ni gör rätt för er.
Vad menar du? Jonas är konfunderad.
Ni packar ihop era sista prylar papper, tandborstar, vad det nu är och försvinner. Hotell, Linneas mamma, hyreslägenhet vad som helst. Jag ger er en timme, sedan byter jag låscylinder. Låssmeden är redan här, jag har kollat.
Mamma Vi har ingenstans att ta vägen, Jonas gråter nästan. Vi skulle ju köpa eget
Då har ni ett utmärkt incitament. Nu bygger ni era egna hem. Med er egen minimalism.
Men mina saker får jag? skriker Linnea.
När du ger tillbaka mina. Eller hittar och ersätter det är ert problem.
Det är rent bluff. Linneas saker ligger torra i garaget. Men nu står skräcken i hennes ögon.
Du är grym! väser Linnea. Jonas, vi drar! Jag stannar inte en sekund till!
De lämnar lägenheten fyrtio minuter senare Linnea fräser förbannelser, Jonas vågar inte ens se sin mor i ögonen.
Birgitta står vid fönstret när låssmeden, farbror Rickard som utlovat, kommer och byter låset.
Nu är hon ensam i den avskalade, grå lägenheten. Men märkligt nog känns hon lätt. Som om hon äntligen sluppit en tung ryggsäck med sura äpplen.
Dagen därpå lägger hon ut en annons: “Köper eller tar emot äldre svenska möbler, böcker, Husqvarna symaskin.” Det visar sig att sådana saker finns gott om många skänker gärna bort för avhämtning.
Efter en månad börjar lägenheten sakta leva igen. Inte samma skåp eller böcker, men liknande. Ett annat vitrinskåp i björk. Andra böcker men välbekanta titlar. En pålitlig Husqvarna. Birgitta hänger om tapeter, väggarna får blommigt beige. Hon köper en äkta matta från Östergötland.
Linneas saker levererar hon tillbaka efter två veckor Jonas får adressen till garaget.
Hämta. Jag vill inte behålla andras prylar.
Jonas kommer själv.
Förlåt, mamma, säger han. Vi hyr lägenhet nu. Det är dyrt. Linnea klagar, pengarna räcker inte.
Det är så livet är, Jonas.
Kan vi få flytta hem igen? Linnea lovar
Nej, Jonas. Jag älskar dig, men i mitt hem vill jag leva med mina minnen och saker. Bygg ert eget liv nu.
Jonas hämtar påsarna och går.
Birgitta sätter sig vid sin “nya” gamla symaskin, trär i en tråd, trycker på pedalen. Maskinen börjar snattra tryggt och välbekant. Hon syr nya gardiner. Färgglada, blommiga, utan någon “visuell stress”. Bara glädje.
Ibland krävs det att man förlorar något för att förstå värdet. Och ibland måste man helt enkelt stänga dörren mot dem som inte kan uppskatta en. Först då kan riktig harmoni flytta in i ens hem.
