Min son är inte frånskild, han bor med sin sambo, men han har verkligen ingenting att säga till om. Varje gång jag kommer hem till dem kräver min svärdotter att jag lovar hur mycket pengar jag ska ge, annars får jag inte träffa mitt barnbarn.
De gifte sig för två år sedan. Redan från början kände jag att jag inte tyckte om denna unga kvinna. Hon hade ett girigt uttryck i ögonen och var snabb med att gripa tag i saker. Så fort vigseln var över började hon prata om att mina tre rum borde omvandlas, hälften av värdet borde gå till dem för att de ska ha någonstans att bo. Och så påstod hon att det inte är rätt att min son, som vuxen man, inte har en egen lägenhet.
Vi grälade om det här, för först och främst har jag även en dotter, och för det andra varför i hela friden skulle jag behöva sälja eller ändra på mitt hem bara för svärdotterns skull? Barnen har fått en god utbildning och en start i livet, resten får de jobba ihop själva. Inget har någonsin ramlat ner i mitt knä; jag och min man har slitit hårt för allt vi har.
Min dotter är fortfarande ogift, jobbar och har tagit ett bolån. En period bodde hon hos mig och hyrde ut sin lägenhet för att lättare klara avbetalningarna, men nu bor hon på egen hand. Min son däremot, har inget krav på något, han håller bara med sin fru om allt. Han vill inte bo hos mig, och hon vill heller inte ha mig där; varför skulle hon hyra ut sitt eget boende, hon har väl ingen kunglig skyldighet att dela med sig.
Jag var heller inte direkt sugen på att bo med dem, men jag skulle ha stått ut ett tag så att de kunnat spara till handpenningen. Men att sälja mitt hem eller ge bort något, det finns inte på kartan. När jag väl är borta får barnen ärva halva var, de får ordna upp resten själva.
Det sa jag rakt ut till min svärdotter, och jag gjorde ingen hemlighet av vad jag kände. Hon bara: Mamma, är det inte ganska magstarkt att leva ensam i en trerummare? Jag bad min son sätta ner foten, men han mumlade bara något ohörbart.
Jag förstår inte vem min son brås på. Min pappa var bestämd, min syster likaså, och jag själv med. Men min son är vek som en säl. Jag undrar seriöst hur han ens lyckades gifta sig; troligast var svärdottern bara otålig och såg sin chans.
Efter den där diskussionen tappade vi kontakten helt. Min son ringde ibland, men hälsade aldrig på det verkar som om hon förbjudit det. Jag fick höra över telefon att jag skulle bli farmor. Jag blev rörd, det var mitt första barnbarn. Jag ville försonas med svärdottern på den här stora dagen, köpte en present och en tårta, och åkte för att hälsa på. Men hon fräste att barnet skulle födas under någon annans tak, som om han vore hemlös, och började återigen prata om min lägenhet.
Det blev ingen försoning. Jag ville inte bråka med en gravid kvinna, så jag gick bara därifrån. Om en person är dum, så är de det för alltid, tänkte jag. Jag såg varken henne eller barnet förrän långt senare, och under den tiden höll jag själv på att bryta ihop av sjukdomar och läkarbesök. Inte ens när barnet föddes fick jag ett samtal, min son ringde först en vecka senare.
Han bjöd mig till dopet, men middagen började med att min svärdotter sa rakt ut att gåvor inte var intressanta de ville ha pengar. Jag bråkade inte, tänkte att pengar får man välja själv, och som förälder vill man självklart ge när ett barnbarn föds. Jag tog lite av mitt sparkapital, för sånt händer inte varje dag. På den utsatta dagen gick jag dit.
Hon slet kuvertet ur min hand direkt när jag klev in och rynkade på näsan tydligen är tiotusen kronor småpotatis för henne. Hon sa inget, men det syndes hur missnöjd hon var. Jag såg mitt barnbarn, ett riktigt vackert litet barn, näsan påminde om hans pappa. Jag stannade inte länge, gick strax hem. De har aldrig bjudit hem mig efter det, och jag har heller inte trängt mig på. Klart att familjer med barn behöver skapa nya rutiner. Men efter tre månader insåg jag att de aldrig skulle höra av sig, så jag ringde min son och bad dem hälsa på.
Jag köpte en liten present till barnbarnet och en tårta till fikat, och åkte. Svärdottern mötte mig vid dörren, tog emot presenterna utan ett ord, stirrade bara surt.
Egentligen hoppades jag att du förstått förra gången. Vi behöver inte ditt daltande vi vill ha pengar till barnet.
Så du tycker att jag alltid ska ta med ett tjockt kuvert för att träffa mitt barnbarn?
Vad tror du? På grund av er bor vi i andra hand, min man är ensam inkomsttagare. Ni har gjort noll för mitt barnbarn det minsta ni kan göra är att betala för honom.
Kväv av ilska stod jag där. Min son hörde allt, men sa ingenting utan stod bara tyst med sitt barn i famnen.
Jag vände på klacken och gick. Jag tänker inte låta någon köra med mig! Jag tänker inte köpa tid med mitt eget barnbarn.
Ett helt år har gått utan ett ord mellan oss. Och nu, förra veckan, ringde plötsligt min son han påminde om barnbarnets födelsedag och att jag gärna fick komma, bara jag inte glömde presenten. Svärdottern tog snabbt över luren och klargjorde vilken summa de krävde det var lika mycket som en hel månadslön.
Jag gick inte, för jag hade helt enkelt inte de pengarna. Jag får nog acceptera att jag varken har ett barnbarn eller en son längre. Hade jag verkligen haft en son, hade han aldrig låtit sin fru utpressa mig för att få träffa mitt barnbarn. Låt dem hållas i deras egen röra. Jag tänker inte betala för att se mitt eget barnbarn.
Nu funderar jag också på hur jag ska ordna med mitt boende så att, även efter min död, varken min vekhjärtade son eller hans giriga fru kan lägga vantarna på en enda kvadratmeter av min lägenhet.
Livet har lärt mig en sak: det är bättre att stå stadigt än att offra sin självkänsla för någon annans krav, och ibland är det enda rätta att släppa taget även om det gör ont.
