Min son är inte skild, han bor tillsammans med sin sambo, men han har inte ett ord att säga till om. Varje gång jag kommer hem till dem kräver min svärdotter att jag ska lova en viss summa pengar innan jag får träffa mitt barnbarn.
De gifte sig för två år sedan. Redan från början kände jag att jag inte tyckte särskilt mycket om den här unga kvinnan. Hennes blick var avundsjuk och händerna väldigt giriga. Så fort de hade skrivit under pappren började hon prata om att mina tre rum var onödiga för mig, och att jag borde sälja och ge dem hälften så de kunde köpa större, för “hur kan man kalla sig vuxen om man inte ens har en egen bostad?”
Vi grälade om det där, för jag har faktiskt en dotter ocksåoch varför skulle jag ge upp min lägenhet för min svärdotters skull? Barnen har fått utbildning av oss föräldrar, de har fått en grund i livet, nu får de faktiskt klara sig själva framöver, precis som jag och min avlidne make fick göra.
Min dotter, Linnéa, är fortfarande ogift, jobbar och har köpt en liten bostadsrätt på lån. Ett tag bodde hon hos mig och hyrde ut sin lägenhet för att lättare betala av, men nu bor hon själv. Min son, Mattias, är istället en riktig mes. Han säger aldrig emot sin sambo. Han vill inte bo med mig, och såklart, det ska han väl inte heller behövamen inte ens idén att spara genom att bo billigare tillsammans var han intresserad av. Och jag har inga planer på att sälja min bostadsrätt eller ge bort den heller. När jag inte längre finns kommer barnen ärva hälften var, och de får lösa det själva.
Jag har sagt allt det här till min svärdotter, Märta, rakt ut. Hon hade mage att säga: Men snälla svärmor, det är väl väldigt lyxigt att du ska sitta ensam i en trerummare? Jag bad Mattias att sätta ner foten, men han mumlade bara nåt tyst.
Jag förstår inte vem Mattias brås på. Både jag och min syster är rätt bestämda, men min son är som en blöt filt. Undrar fortfarande hur han blev gift. Troligtvis var Märta bara angelägen om att binda sig, så hon tog första bästa.
Sedan den där konfrontationen om lägenheten, har Märta och jag knappt haft kontakt. Mattias har ringt någon gång, men aldrig vågat hälsa på. Tydligen har hans sambo förbjudit honom det. Det var även via telefon jag fick veta att jag skulle bli farmor. Jag blev faktiskt rörd därdet var ju mitt första barnbarn. Jag tänkte att vi kanske kunde närma oss varandra nu när ett barn var på väg, så jag köpte en present och en tårta och gick för att hälsa på. Men Märta började direkt tala om att mitt barnbarn skulle bli fött i någons andras bostad, som en luffare. Snart var vi tillbaka till diskussionen om mitt boende.
Det blev inget försonande besök direkt. Jag tänkte att det inte var någon idé att bråka med en höggravid kvinna och gick hem. Vissa människor ändrar sig aldrig. Efter det såg jag inte röken av Märta förrän barnet hade kommit. Själv hade jag fullt upp med sjukvård och hälsa. Inte ens när Märta åkte hem från BB ringde de till migjag fick veta först en vecka senare när Mattias till slut ringde.
Jag blev inbjuden, men Märta hoppade nästan på samtalet och förtydligade genast: Ingen present, bara pengar! Så jag tog mina sparpengar. Det är ju inte varje dag ens första barnbarn föds. Men när jag väl kom dit och lämnade mitt kuvert såg jag hur otacksam Märta var; tydligen var tiotusen kronor i gåva alldeles för lite i hennes ögon. Hon sa inget högt, men det syntes tydligt.
Jag såg dock mitt barnbarnen riktig sötnos, och med Mattias näsa! Jag stannade inte länge, ingen bjöd in mig igen. Jag trängde mig inte pådet är rätt tufft med en liten i huset, man får låta folk vänja sig. Efter tre månader förstod jag dock att ingen skulle höra av sig. Så jag ringde Mattias och bad dem komma förbi.
Jag köpte lite kläder åt mitt barnbarn och tog med en liten bakelse. Märta öppnade, tog emot paketen utan ett leende och rynkade pannan.
Egentligen hoppades vi att du förstod sist. Vi behöver inte din välgörenhet, vi vill ha pengar till barnet, sa hon.
Så jag måste ta med kuvert varje gång jag vill hälsa på? frågade jag.
Vad tror du själv? Vi får klara oss på en lön, och hade du hjälpt till med lägenheten hade det varit annorlunda. Nu får du åtminstone hjälpa till ekonomiskt.
Jag blev så kränkt att jag knappt fick luft. Mattias hörde allt men stod bara tyst som vanligt, med barnet i famnen.
Jag vände på klacken och gick. Jag har min värdighet. Jag tänker inte betala bara för rätten att träffa mitt barnbarn.
Vi har inte pratat på nästan ett år. Ingen av oss ringer. Men förra veckan ringde Mattias för att påminna mig om barnbarnets födelsedag, men tillade att jag absolut inte fick glömma presentoch då tog Märta över luren och meddelade exakt hur mycket pengar jag skulle ta med, lika mycket som en hel månadslön.
Jag gick inte. Jag hade helt enkelt inte råd. Jag måste acceptera att jag varken har någon son eller något barnbarn. Om jag haft en son med egen ryggrad, hade han aldrig låtit sin sambo utpressa mig så här. De får klara sig själva. Jag tänker inte köpa mig rätten till min egen familj.
Nu funderar jag också på vad jag ska göra med min bostadsrätt, så att varken min svaga son eller hans giriga sambo kan ta en enda kvadratmeter när jag är borta.
Livet har lärt mig en sak: ibland är avstånd det enda sättet att bevara sin värdighet och självrespekt. Att sätta gränser betyder inte att sluta älska sitt barnibland är det det finaste man kan göra mot sig själv.
