Min svärdotter kan inte ens koka te ordentligt. Och hennes matlagning är en mardröm, muttrade min vän Eva medan hon skalade potatis och staplade dem i trelitersburkar.
— Varför i hela friden skalar du så mycket potatis och stoppar dem i burkar? Och varför lagar du en hel gryta borscht när du bor ensam? frågade jag.
— Det är till min son, suckade hon. Jag tycker synd om honom. Hans fru kan ju inte ens brygga te som folk. Maten då? Anten värmer hon färdigmat i mikron eller beställer hemleverans. Alltid något fryst, översaltat eller fettt. Han är ju inte gjord av stål heller. Magen håller inte för evigt. Så här har jag gjort sallad, lagat soppa, skalat potatis. Då får han iaf lite hemlagat. När han kommer hem från jobbet öppnar han bara burken — soppan är klar. Eller så steker han potatis och kött, enkelt och gott.
Nu ska jag berätta det här från mitt perspektiv. Då förstår ni nog bättre.
Jag är inte den typen av svärmor som lägger näsan i blöt vid varje liten sak i barnens äktenskap. Jag lägger mig inte i. Min son valde själv sin fru. Hon verkar hyfsad, artig. Men… hon kan inte laga mat. Värst är att hon inte ens vill lära sig. Hennes inställning är: Vi jobbar båda, så hushållet ska vi dela lika. Lagar mat tillsammans. I teorin — bra. Men i praktiken? Snabbnudlar, stekta köttbullar och såser på påse.
De har alltid bråttom nånstans. Allt måste gå fort. Äta fort, sova fort. Varför så stress? Instagram? TikTok? De har ju inte ens barn än. Varför inte laga en riktig middag? Varför inte ta hand om varandra?
Ni undrar väl: Hur vet jag allt det här om jag inte lägger mig i? Jo, så här är det. Min son har börjat hälsa på oftare. Kommer och ber om mat. Bara sådär, i förbifarten: Mamma, finns det nåt att äta? Först trodde jag han bara var sugen på mammas borscht. Men sen frågade jag rakt ut: Äter du nåt vettigt hemma?
Och då berättade han. Jo, de lagar mat. Ibland. Men mest beställer de hem. Fort, äckligt och dyrt. Jag har varit på besök några gånger — allt såg gott och fint ut… Men visade sig vara restaurangleverans. Värmer, häller upp — och vips är middagen klar.
Jag höll på att gråta. Han är ingen prins direkt. En karl som jobbar tio timmar om dagen, kommer hem och äter en korv med bröd. Och hon? Ska hon mata sitt framtida barn med hamburgare från en kartong?
Nej, jag tänker inte lägga mig i. Jag tänker inte lära henne laga mat — för sent. Om inte hennes mamma lyckades, vad ska jag då kunna göra? Skulle bara förstöra relationen. Varför göra det?
Så jag gör på mitt sätt. Skalar potatis, kokar kött, förvarar i burkar. Han tar med hem — och äter. Jag har tid efter jobbet. Vad ska jag annars göra, binge-watcha Netflix? Hellre laga lite soppa. Det är ingen stor grej, inget jordgubbsplockande. Bara en vanlig mammas omtanke.
Ni kanske tycker jag hjälper för mycket. Att han är vuxen. Men när han står där i dörren, hungrig och trött — då brister hjärtat. Jag är ju hans mamma. Och jag förstår mig inte på dessa nya kvinnor. Matlagning är ingen förnedring, inget straff. Det är kärlek. Enkel, varm, vardaglig.
Jag, jag blir nog bara gammal. Och hänger inte med i den här nya världen där Foodora är närmare än en kastrull.
