Min svärdotter blev sur på mig på grund av lägenheten och har sedan dess börjat vända min son emot mig.
Min pojk stack sig på en flicka som är listigare än en räv. Hon snurrar honom runt lillfingret och har dessutom börjat övertyga honom om att jag är den stora boven. Hon påstår att jag bara tänker på mig själv, och inte alls bryr mig om deras lycka. Det grundar hon på att jag vägrat byta lägenhet med dem.
Min man gick bort för några år sedan, och min son är mitt enda barn. Han har vuxit upp med både kärlek och sju sorters omsorg fick en bra utbildning också. Innan han gifte sig bodde vi under samma tak. Redan när han pluggade universitet jobbade han extra, och så snart han tog examen fick han ett vettigt jobb.
Jag är såklart vansinnigt stolt över min son. Han är en toppenkille och klarar sig bra i arbetslivet. Min man och jag kunde aldrig köpa någon lägenhet till sonen, vi har alltid levt ganska modest. Det var först vid 40 vi lyckades köpa vår nuvarande lilla tvåa innan dess hyrde vi alltid. Möjligheten att köpa en extralägenhet fanns aldrig, men vi klarade oss ju, så varför skulle inte han?
När Markus sa att han träffat en tjej blev jag såklart jätteglad. Jag gjorde allt för att ha ett gott förhållande till min svärdotter: jag la mig aldrig i, gnällde inte och försökte verkligen vara trevlig. Vem han gifte sig med spelade ingen roll så länge han var lycklig. Till en början verkade Elin så artig och jordnära att jag nästan blev generad. Men efter bröllopet, ja, då visade svärdottern sin rätta sida.
Efter bröllopet for Markus och Elin iväg på smekmånad och kom hem ett par veckor senare. Strax därefter sade Elin upp sig. Tydligen var chefen dum och jobbet ovärdigt. Hon skulle hitta något bättre. Det bästa jobbet verkar dock vara att sitta hemma, för det har hon gjort nu i över två år.
De bor nu i hennes lilla etta, ända ute i Bagarmossen. Eftersom Elin inte bidrar med en krona och handlar svindyra kläder och går på spa oftare än folk dricker kaffe, klarar Markus precis hyran men kan inte ens tänka på att spara till större. Livet går på Swish.
I två år utan jobb? Jag har svårt att tro henne när hon påstår att hon går på arbetsintervjuer. Troligen tycker hon livet på sofflocket är för bekvämt för att släppa taget.
Jag frågade henne en gång om de inte tänkt på barn.
Men snälla, hur ska vi få plats med en bebis på de här kvadraten, säger Elin och suckar.
Ni skulle kanske kunna spara lite till en insats då? föreslog jag.
Sparar? Med vilka pengar? Vi kämpar för att betala räkningarna, svarade Elin och blängde.
Jag bet mig i tungan och nämnde inget om att inkomster brukar öka om båda jobbar. Om de försökte spara ihop till en bostadsrätt skulle jag såklart hjälpa till, jag har till och med lagt undan en slant. Men vill jag pytsa in till spa och nya märkesväskor? Tveksamt.
På sistone har Elin börjat prata om barn igen, tycker tiden rinner ut och man ska tänka på arvet (barnbarn alltså, inte pengar). Och nu håller Markus med henne.
Mamma, varför kan vi inte bara byta lägenhet med dig istället? Vi behöver inte papper på det, vi bara byter. Du skulle ändå klara dig fint i vår lilla etta, och vi slipper tänka på dyra bolån, sa min son en kväll.
Sved gjorde det. Den idén var knappast hans påfund. Jag svarade att gamla träd flyttar man inte hur som helst.
Några år till har du på jobbet, sen får du dina barnbarn, säger Elin käckt med ett leende på läpparna.
Jag tackade bestämt nej till deras förslag aldrig att jag flyttar från mitt eget hem.
Efter det har Markus tagit upp det flera gånger, och nu har både hans ton och ordval börjat såra på riktigt. Min son har aldrig varit en sådan som försöker sko sig på andra, men nu verkar hans fru ha satt honom på helt nya tankar.
Kom nu, Markus. Jag sa ju att din mamma inte bryr sig om ifall vi får barn eller inte. Hon tänker bara på sig själv! hörde jag Elin säga när de var här sist.
Efter det samtalet har Markus inte ringt, svarar inte ens på sms. Ingen fattar hur en svensk kille kan bli så förledd av en kvinna men så fort hon är i närheten verkar han glömma att tänka självJag började fundera på om jag borde ge efter för husfridens skull. Men varje gång tanken slog mig, kände jag hur ilskan knottrade sig upp från bröstet. Det var inte bara en lägenhet, det var mitt hem. Där ekade min mans steg fortfarande i hallen om kvällarna, där låg fortfarande en av hans gamla koftor kvar i garderoben. Där hade Markus vuxit upp, där hade vi haft våra söndagsmiddagar. Skulle jag verkligen byta bort allt det mot att känna mig mindre oönskad?
Så en kväll hände något oväntat. Det ringde på dörren. När jag öppnade stod Markus där, ensam, med händerna djupt i jackfickorna. Han såg trött ut, som någon som för första gången börjat lyssna till sin egen röst istället för någon annans.
Mamma, sa han, förlåt. Jag har varit dum. Elin har det svårt, men det är inte ditt fel, och vi har ingen rätt att kräva något av dig.
Vi satt tysta tillsammans med varsin mugg te. Utanför smattrade regnet mot rutan. Han såg ut över vardagsrummet, på gamla fotografier och gardiner som jag aldrig kommit mig för att byta ut.
Jag har saknat dig, sa han plötsligt. På riktigt, mamma.
Där och då visste jag att vad som än händer, tappar man lätt fokus på det som är viktigast mitt i allt tjafs om bostäder, pengar och framtidsdrömmar. Till slut vill alla bara känna sig älskade och behövda.
Markus reste sig, strök mig över kinden och log svagt.
Vi klarar oss. Och du ska bo kvar. Så länge du vill.
När dörren gick igen och hans steg dog ut i trapphuset, kände jag ingen bitterhet. Istället fylldes bröstet långsamt av en varm, ny sorts stolthet. För ibland handlar mod inte om att ge upp det man har utan om att våga stå kvar, samla kraft och tro på att kärleken hittar vägen tillbaka, även när den gått vilse en stund.
