Jag är 21 år nu. För fem år sedan tog mamma hem sin nya man till oss. Redan från första stund kände jag att jag inte gillade honom. Han jobbade som städare och dök upp vid vår dörr med två resväskor, men började direkt styra och ställa, som om han bodde där sedan alltid. Verkligen en obehaglig typ. Jag har faktiskt aldrig förstått vad mamma såg hos honom. Han tjänar nästan inget och betalar dessutom underhåll till sitt ex. Vår relation har alltid varit ganska kall, och jag har väl aldrig lyckats komma överens med honom. I början sa jag ingenting, men sedan har vi börjat bråka mer och mer.
Efter gymnasiet kom jag in på läkarprogrammet här i Stockholm, och det är något jag har drömt om sedan jag var liten. Det är tufft att plugga till läkare, men jag försöker verkligen mitt bästa. Jag har till och med fått ett stipendium för mina studier, vilket hjälper lite ekonomiskt.
För ett halvår sen började den där mannen klaga på att jag bara låg hemma och levde på dem: Du är vuxen men ändå ska vi försörja dig, vi lagar mat till dig, köper kläder och skor. När jag var i din ålder jobbade jag redan. Han påstod att jag borde bidra ekonomiskt, och det fanns verkligen knappt pengar kvar varje månad. Det värsta är att mamma håller med honom nu. Hon säger att han har rätt och att jag måste börja ta ansvar, som om hon också tycker att jag behöver växa upp.
Senast sa mamma till mig att jag borde försöka hitta ett deltidsjobb vid sidan om skolan, för de orkar helt enkelt inte försörja mig längre vi är ju inga maskiner. För bara två kvällar sen sa han rakt ut att vuxna barn egentligen borde flytta hemifrån och stå på egna ben. Jag blev helt ställd och tittade på mamma, men hon sa inget. Det var tydligt att hon höll med.
Jag gick in på mitt rum och nästa dag tog mamma upp det igen: Vi har det riktigt tufft nu och jag befinner mig mitt emellan allt. Det blir bara bråk hela tiden. Du blir upprörd och säger emot. Jag önskar bara lite lugn i livet. Han har rätt, du är vuxen och du borde flytta. Du har en månad på dig att hitta eget boende. Jag är verkligen chockad. Jag trodde aldrig att mamma skulle välja att bli av med mig. Det gör så ont, och jag vet inte om jag någonsin kan förlåta henne för det här.
