Jag har aldrig varit likgiltig inför andra människor. För några år sedan flyttade jag från en liten by på Småländska landsbygden till Stockholm, som alltid låg inbäddad i ett märkligt dimsljus när jag drömde om den. Fortfarande är det en obegriplig tanke för mighur man bara kan passera förbi någon som behöver hjälp, eller hur hyresvärdar kan kasta ut en kvinna och hennes barn för att hyran inte betalats i tid med sina sista hundralappar. Naturligtvis finns undantag bland oss.
Det var en konstig, blågrå kväll år 2007 när jag på väg hem från mitt jobb på Södermalm gled in i en ICA-butik vid Medborgarplatsen. Vid ingången stod en kvinna med ett barn som liksom flöt en aning ovanför markeneller var det bara den där drömdoften av bränt regn och blåbär som gjorde att saker rörde sig konstigt? Hur som helst fångade de genast min uppmärksamhet. Mamman såg utmattad, nästan genomskinlig och irriterad på ett sätt som gick in under huden.
Vad vill du, Lova?, ropade hon skarpt.
Jag är hungrig, mamma, sade flickan stilla, hennes ord gled runt som vattenringar.
Jag såg föräldrar sväva ut ur butiken med kassar fyllda av falukorv, mjölk och tunnbröd. Lova hade på sig en för stor yllekofta och tunna leggings, och hungern hängde om henne som frusen dimma. Mamman drabbades plötsligt av en sorts ilsken panik och knuffade Lova åt sidan, ord som isbitar flög ur hennes mun: att hennes liv förstörts av sitt barn.
Så försvann hon, upplöst bland plingande tunnelbanedörrar och regnvåta vägskyltar. Jag minns hur märkligt det var mamman försvann som ånga och kvar satt Lova, och när hon insåg att hon var ensam satte hon sig ner på trottoaren och började gråta sådär stilla och tyst som bara riktigt övergivna barn kan, som om tårarna rann baklänges in i själen.
Jag stod där. En halvtimme rann iväg som smält snövatten i mars. Ingen kom. Inte en skymt av mamman någonstans bland alla människor som gled förbi som omfångsrika skuggor. Till slut kunde jag inte vara åskådare längre, så jag gick fram till flickan för att trösta henne. Det kändes drömlikt konstigt, för i staden tänker folk omedelbart det värsta om främlingars vänlighet, men ingen brydde sig. Inte en enda blick mötte min.
Först drog sig Lova undan, rädd för min närhet. Men när jag bad en vakt att hjälpa till att ringa efter hennes mamma började hon sakta tala. Hon hette alltså Lova, och hon var fem år. Medan vi väntade gick jag in och köpte ett litet paket kanelbullar och en pucko till henne. Hon ville inte först, men sedan kastade hon sig över maten som om tiden själv sprang baklänges.
Senare visade det sig att Lova inte hade ätit sedan morgonen, och hennes mamma hade fortsatt sin flykt över drömmens broar. Jag hade inget val: jag lämnade över flickan till socialtjänstens slussar så de kunde försöka hitta hennes föräldrar. Men inom mig visste jag att min berättelse och Lovas inte var slut här.
Eftersom jag hade vänner inom socialtjänsten kunde jag diskret följa hennes öde. Mamman, som levt ensam med sin dotter sedan pappan stack innan Lova ens föddes, brukade ofta säga till flickan att hennes graviditet förstört livet. Detta hade hon viskat i Lovas öra om och om igen tills orden blev verklighet. Slutligen fann socialtjänsten kvinnanhon ville aldrig se dottern igen. Det är okej. De tar henne till ett barnhem, sade hon lakoniskt och skrev sitt avståndsbrev.
Lova grät och bad sin mamma ta med henne hem, men mamman vände ryggen till, och Lovas litenhet och sorg ekade mellan kyrktorn och spårvagnshållplatser.
Två år senare, efter snårig administration och drömrummets oändliga korridorer av papper, fick jag äntligen adoptera Lova. Innan dess bodde hon på barnhem. Jag besökte henne ofta, med små presenter i tygpåsar och sagor, även om mina vänner ibland frågade varför jag ville bära någon annans barn på mina axlar.
Tiden gled vidare, och långsamt såg jag knappt hur min dotter växte; en dag var hon plötsligt gammal nog att bära sina egna drömmar. Och vet ni? Jag skulle aldrig, inte ens i den märkligaste av drömmar, ångra att jag sträckte ut handen till henne just där, i vår blågrå svenska stad.
