Min son och hans fru gav mig en lägenhet när jag gick i pension
Den dagen kom min son Gustav och min svärdotter Anneli hem till mig, räckte mig ett par nycklar och släpade iväg mig till en advokatbyrå vid Stureplan. Jag stod där som om någon bjudit mig på en limousinfärd, så förvånad att jag knappt kunde få ur mig ett ljud. Det enda jag lyckades viska fram var:
Varför ger ni mig så här dyra presenter? Jag behöver verkligen inte det här!
Det är en pensionsbonus, morsan! Dessutom kan du hyra ut och tjäna lite extra kulor! sa Gustav med sitt bredaste leende.
Jag hade knappt hunnit börja vänja mig vid tanken på pension, och de hade redan skissat upp hela min tillvaro utan att rådfråga mig. Jag försökte protestera lite svagt, men då sade de att jag skulle sluta tjafsa och bara tacka och ta emot. Typiskt.
Jag och Anneli har ju haft våra duster om man säger såibland har det varit rena vikingaslaget. Ibland var det jag som drog igång, ibland hon. Men genom åren har vi faktiskt lärt oss att inte bråka så mycket. Det har krävts lite tålamod och en rejäl dos svensk fika, men nu har vi haft fred i några år. Skönt det.
När min svägerska Margareta fick höra om presenten ringde hon på stört och gratulerade som om jag vunnit på Lotto. Sedan hyllade hon sig själv lite, sådär typiskt, med: Ja, men då har jag väl fostrat en bra dotter, eftersom hon inte drog igång värsta dramat om att du får en lägenhet! Men själv skulle jag nog inte tagit emot en sån present, jag hade låtit mitt barnbarn få den istället.
Halva natten låg jag och funderade på om jag verkligen behövde en hel lägenhet så här på gamla dagar. Nästa morgon ropade jag in mitt barnbarn Tilde, som snart fyller sexton, och började försiktigt fråga om hon kanske ville flytta in istället. Hon ska ju börja gymnasiet, kanske träffa en söt pojkvän och så Man kan ju inte alltid ha honom hemma hos sina föräldrar, tänkte jag.
Mormor, stressa inte! Jag vill klara mig själv och fixa mitt eget boende! svarade hon, som om hon vore vuxen och klar.
Alla ratade lägenheten, även sonen och svärdottern. Till och med katten höll sig undan.
Jag kom då att tänka på min äldre syster Siv, som blev av med sitt husoch var tvungen att flytta till en hyresetta i Solna. Hon klamrade sig fast vid det där lilla rummet som om det vore en livboj mitt i Mälaren.
Och vår farbror Börje, hans arvingar har fortfarande inte blivit sams, femton år efter att han dog, de slåss fortfarande om ärvda Norrlandsmöbler och kyrksilver.
Jag minns också det där programmet på TV4, där en gammal pappa och mamma skrev över sitt hus på sonen, och sedan blev de utkastade som sopor när sonen sålde huset bakom deras rygg.
Ja, jag bölade faktiskt. Om det var av tacksamhet eller stolthet över mina barn vet jag ännu inte riktigt. När jag stapplade iväg till Pensionsmyndigheten fick jag besked att pensionen låg på tjugotusen kronor (ja, efter skatten!)och så hyrde Gustav ut min nya lägenhet för trettiotusen i månaden. Då började jag värdera presenten på riktigt, och insåg att mina barn gjort något riktigt kungligt.
