Jag hade aldrig kunnat tro att min ålderdom skulle lukta desinfektionsmedel och ljummen soppa.
Jag såg mig själv vid sjuttio år med röda läppar, dansande tango på söndagar på Stortorget, flörtande med pensionärerna från kaféet och drickande kaffe med kanelbullar medan vi diskuterade politik eller hockey.
Men nej.
Verkligheten satte mig på ett ålderdomshem som heter Livets Horisonter, vilket låter poetiskt men har fler låsta dörrar än ett fängelse.
Min son lämnade mig här en tisdag, precis efter lunchen.
Mamma, här kommer du att må bättre, sa han med den där lamslagna lamm-rösten han använder när han ska göra något hemskt. Du får sällskap, sjukvård, roliga aktiviteter
Åh, underbart, svarade jag. Då kan du lika gärna lämna ditt kreditkort också, så bokar jag en kryssning istället.
Han svarade inte. Han gav mig en hastig puss, den sortens kyss man ger när man vill smita innan skulden sätter klorna, och försvann.
Jag stirrade upp i det vita taket, med lukten av blekmedel som fastnat i huden, och tänkte att om det här var det bästa för mig, föredrog jag det sämsta.
De första dagarna var en mardröm. Jag kunde inte sova: en av mina rumskamrater, Birgitta, snarkar som en traktor, och den andra, Maj-Britt, gömmer alla strumpor för att se om någon letar efter dem, som om det vore ett psykologiskt experiment.
Men jag anpassade mig. Gamlingar underskattas, och folk vet inte hur flexibla vi kan vara när vi inte har något val.
Jag gör stol-yoga (även om jag ser ut som en trasig papperslykta), spelar bingo tre gånger i veckan, och har blivit vän med en trevlig gubbe, herr Gustav, som friar till mig varje dag.
Fröken, vi skulle bli ett fint par, säger han med en plastblomma i handen.
Visst, Gustav, men kom ihåg vad jag heter först, svarar jag alltid.
Han skrattar. Jag med. Egentligen har jag det bättre än jag trott.
Tills en söndag, när min son dök upp oväntat. Han hade det där misstänksamma leendet jag känt igen sedan han var fem leendet som betyder mamma, jag behöver något.
Måååoor! sa han och drog ut på ordet som när han ville ha en leksak.
Vad har du gjort nu? frågade jag och korsade armarna.
Inget, mamma. Men jag ska gifta mig.
Jag höjde ett ögonbryn.
På riktigt? Vilken överraskning! Jag visste inte att det fanns någon så modig.
Han skrattade nervöst. Jag gjorde inte det.
Tja, mamma, eftersom bröllop är dyra tänkte jag om du kunde hjälpa mig lite grann?
Lite grann? Du sparkade ut mig från ditt hem för att det inte fanns plats, och nu vill du att jag ska betala för din fest?
Han tittade på mig med sin övergivna-valp-blick. Jag tittade tillbaka med en mammas blick en som sett för många valpar och vet att de alltid tuggar på fel sko.
Låt mig förstå det här, fortsatte jag. Du stoppar mig här, omgiven av pensionärer som slåss om fjärrkontrollen, och nu vill du ha mina pengar för att äta smörgåstårta på ditt bröllop?
Det är inte smörgåstårta, mamma, det är en fin restaurang.
Fin min fot. Varför inte gifta er här? Jag lånar mina bingokompisar som brudtärnor och gamle Gustav kan spika präst. Han kan säga ja, jag vill ändå!
Han blev röd som en mog
