Jag minns så väl när jag träffade min man för första gången vid universitetet. Vi var båda arton år gamla, unga och fulla av framtidsdrömmar. Han stack ut stark, klok och framförallt godhjärtad. Våra vägar korsades ofta i föreläsningssalarna och snart hade vi blivit goda vänner. Men jag märkte snart att känslorna inombords växte sig djupare än bara vänskap.
Efter några månader tillsammans insåg vi båda att vi ville mer, och så blev vi ett par. Det var en varm tid i livet, en period jag ser tillbaka på med sådan glädje studietiden var nog verkligen våra bästa år. Ett år senare friade Olof till mig, och vi gifte oss kort därpå. Vi hade inga stora pengar så vi valde att fira bröllopet enkelt, bara tillsammans med våra närmaste och kära. Jag minns att vi själva bakade bröd och lagade mat, och allt kändes bara äkta och fint.
I vårt andra år på universitetet började Olof arbeta extra, och vi bodde fortfarande tillsammans på studentkorridoren. En egen lägenhet kändes då som en avlägsen dröm, men vi trodde båda innerst inne att den skulle bli verklighet en dag. Och så blev det. Efter att min mormor gick bort ärvde jag ett litet arv, och Olof hade lyckats spara ihop några tusen kronor. Tillsammans blev det nog för att kunna lägga en handpenning på en liten tvårummare, vår första egna bostad. Vi hoppades på att kanske snart kunna bilda familj.
Tio år levde vi tillsammans där, men några barn blev det aldrig. För några år sedan fick Olof problem på jobbet. Företaget där han var chefsbokhållare hamnade i ekonomiska problem, och ägaren försökte skylla allt på Olof. När allt gick till rättegång blev han orättvist dömd till fyra års fängelse det spelade ingen roll vad vi sa eller vilket rättsligt stöd vi sökte. Pappren var utformade så att det såg ut som om allt var Olofs fel, trots att han bara följde sin chefs order. Det var en fruktansvärd tid. Jag kämpade så gott jag kunde för att stötta honom, men så hände det som jag inte kunnat ana: jag själv blev också i behov av stöd.
Olofs mamma, min svärmor, kom plötsligt hem till mig en dag och sa att jag inte längre hade rätt att bo kvar. Hon la skulden på mig för allt som hänt Olof, och menade att Olof köpte lägenheten för sina egna pengar, att jag inte hade någon rätt alls till den. Jag blev ställd jag kunde inte tro att hon kunde vara så kallhjärtad.
Det visade sig att Olof, strax innan rättegången, skrivit en fullmakt till sin mamma. Med den hade hon ordnat fram kontoutdrag som visade att Olofs pengar gått in på bostadens lån. Min svärmor var övertygad om att detta skulle räcka som bevis för domstolen att jag aldrig tagit del i köpet av lägenheten. Allt kändes plötsligt så osäkert, och jag visste inte alls hur jag borde handla.
