Jag träffade min man på universitetet. Vi var båda arton, två unga studenter med hela livet framför oss. Det var något särskilt med honom han stack ut med sin styrka, skarpa intelligens och framförallt sin värme och godhet. Först var vi bara vänner, men det dröjde inte länge innan jag insåg att mina känslor för honom hade vuxit till något djupare.
Efter några månader blev vi tillsammans. Jag minns den tiden med sådan värme, det känns ibland nästan som om de där studentåren var de bästa i mitt liv. Ett år senare friade Håkan till mig och vi gifte oss, även om festen blev liten och enkel. Vi hade inte råd med något storslaget, så vi firade i en liten, familjär krets. Det var vackert oavsett.
Under andra året på universitetet började Håkan jobba extra. Vi bodde då i ett studentrum på Södermalm, och att ha en egen lägenhet kändes mest som en avlägsen dröm. Men vi var övertygade om att vi en dag skulle lyckas. Så blev det också. När min mormor gick bort fick jag ärva en liten summa pengar, och med Håkans sparade medel räckte det till kontantinsatsen på en trea i Sköndal. Vi planerade redan för framtiden kanske en familj. Livet log mot oss.
Vi levde tillsammans i tio år, även om vi aldrig fick några barn. För ett par år sedan hände dock det otänkbara. Håkans arbetsplats, ett mindre företag i Stockholm, fick ekonomiska problem. Plötsligt pekade allt mot honom han som bara var ekonomiansvarig. Företagsledaren skyllde både de svarta lönerna och skulderna på Håkan. Efter en lång och smärtsam rättsprocess, där pappersarbetet alltid verkade gå emot oss, dömdes han helt oskyldigt till fyra års fängelse. Vi kämpade, tog hjälp av advokater, men ingenting hjälpte. Allt kändes hopplöst han hade bara följt sin chefs order.
Jag försökte stötta honom genom allt, även om det var svårt och tärde på mig. Men ett år senare vändes min värld upp och ner på nytt den här gången behövde jag plötsligt allt stöd jag kunde få.
En dag stod min svärmor, Karin, i hallen. Hennes ögon var kalla. “Du kan inte bo kvar här,” sa hon. “Det som hänt Håkan är ditt fel. Och förresten det var han som köpte lägenheten, du har inget att göra här längre.” Jag var mållös, visste inte vad jag skulle svara. Jag hade aldrig trott att hon kunde vara så hård.
Senare insåg jag varför. Innan rättegången hade Håkan skrivit en fullmakt till Karin, och med den lyckades hon hämta kontoutdrag från banken som tydligt visade att alla betalningar på lånet kom från hans konto. Med de pappren sa hon att det skulle bli lätt för tingsrätten att fastslå att jag inte bidragit till lägenhetsköpet alls.
Jag är förvirrad och vilsen. Jag vet inte längre vem jag kan lita på eller vad jag ska ta mig till.
