Man brukar säga att vi är ansvariga för allt som händer i våra liv, och att det egentligen är vårt eget fel. Den väg vi väljer en vanlig tisdag blir liksom hela vår framtid.
Jag gjorde ett riktigt snedsteg när jag i min ungdom bestämde mig för att knyta mitt öde till en man som aldrig varit det minsta seriös. Jag var så förälskad i Rolf att jag blundade för det uppenbara, trots att hela min släkt och kvarteret ständigt tisslade om hans snedsteg. Jag trodde ändå han skulle förändra sig, i alla fall för min skull. Naivt, jag vet. Men människan är som hon är och Rolf var som han alltid varit, även efter att vår son, Algot, föddes.
Varje månad snappade jag upp något nytt om Rolfs äventyr. Det kom till mig från grannar, vänner, till och med moster Inga. Skammen och känslan av att ha blivit grundlurad samsades om utrymmet inom mig. Jag härdade ut i fem år. Sedan sa jag stopp. Vi skilde oss.
Fast det var ändå något slags jackpot för mig, för Rolf var då rakt ingen girigbuk. Han gav mig sin lägenhetmot att jag inte krävde underhållsbidrag. Jag ville dock inte bo där, för de fyra väggarna bar för många minnen av hans försyndelser. Istället hyrde jag ut lägenheten och flyttade hem till mamma, som behövde hjälp och sällskap. Och så rullade livet vidare.
Hyrespengarna gick till Algot kläder, skolgrejer, klassresor och allt annat som barn tydligen absolut måste ha för att inte hamna efter. Min lön gick till mat, elräkningar och mediciner åt mamma, som legat nedbäddad i otaliga år. Jag trodde att Algot förstod och uppskattade allt jag gjorde. Nu är jag 57, har fått diabetes, sticker insulin i magen mest hela tiden och gör mitt bästa för att överleva så länge det bara går.
Jag kan inte jobba, vem vill ens anställa mig nu för tiden? Någon pension lär jag inte se röken av, då jag alltid bytt jobb lite för ofta och mest arbetat svart på sidan för att få upp lönen. Kort sagt: Jag lever på de pengar jag får in från andrahandsuthyrningen av lägenheten. Men nu har sonen blivit 31, och bestämt sig för att gifta sig. Han meddelade stolt att han och nyblivna hustrun ska flytta in i just den lägenheten.
När jag berättade att jag då inte skulle ha pengar till knäckebröd ens, sa han bara: Det är väl ditt problem. Så nu står jag här, helt utan sparpengar, med ett insulinbehov och räkningar och har inte ens elsvirvel till att köpa ett paket falukorv. Hur kan min egen son göra så mot mig? Och ärligt talat, varför gör han så?
