Min son är inte redo att bli pappa… “Slampa! Otacksamma svin!” skrek mamma åt sin dotter Nathalie så fort hon såg henne. Dotterns runda mage gjorde inget för att stilla mammans raseri – tvärtom, det gjorde henne bara argare. “Försvinn härifrån och kom aldrig mer tillbaka! Jag vill aldrig se dig igen!” Mamman slängde verkligen ut henne hemifrån. Det var inte första gången – tidigare hade hon ofta skickat ut dottern för olika snedsteg, men nu när Nathalie blivit gravid, sa hon att hon inte längre var välkommen, inte ens när allt var över. Gråtandes, med en liten resväska, tog sig Nathalie till sin pojkvän – den förvirrade Nils. Det visade sig att Nils inte ens berättat för sina föräldrar att Nathalie var gravid med hans barn. Nils mamma frågade direkt om det inte var för sent att göra något åt situationen. Men det var redan för sent – magen var stort och synligt. Nathalie var i chock, redo att göra vad som helst för att någon skulle hjälpa henne. För bara en månad sen hade hon envist vägrat sin egen mammas förslag, men nu led hon av hopplöshet inför framtiden. “Min son är inte redo att bli pappa,” sa Nils mamma bestämt. “Han är ung, du skulle förstöra hela hans liv. Självklart hjälper vi till så gott vi kan. Men nu har jag frågat en bekant om att ordna en plats på ett skyddat boende för dig, såna som du – gravida flickor som ingen vill ha.” På boendet fick Nathalie ett eget litet rum. Där kunde hon äntligen andas ut, komma till ro och vila ordentligt. Ingen störde henne; hon förberedde sig mentalt och fysiskt på att föda, och en psykolog fanns till hands. Och när det allra största hände och en barnmorska lade den lilla babyn i hennes armar, blev Nathalie rädd och fick panik. Men när hon återfått fattningen, började hon försiktigt betrakta underverket – sin lilla dotter. Julen närmade sig, men i stället för glada nyheter fick Nathalie besked: Du måste hitta någonstans att bo, det står redan folk i kö för din plats. Med lilla Eva på armen, bara en månad gammal, satt Nathalie i sitt rum och visste inte hur de skulle klara sig – var skulle hon hitta pengar, var skulle de sova. Hennes egen mammas hjärta smälte aldrig – hon ville inte ens se sitt barnbarn och hade strukit både Nathalie och Eva ur sitt liv. ”Så tråkigt vi har det på julafton, lilla vän…” sa Nathalie lågmält till dottern. Hon älskade egentligen julen – som barn gick hon runt i området med andra barn och sjöng julsånger, tjänade alltid en slant och hann alltid runt hela grannskapet. Nu längtade hon efter att återfå den där känslan – att lämna huset, gå från dörr till dörr, sjunga och få känna lite feststämning igen. ”Varför inte?” tänkte hon plötsligt. ”Mitt barn är lugnt och tyst, jag sveper in henne och bär henne nära mig, så sjunger jag. Själv får jag väl njuta för en stund. Och öppnar ingen dörren… ja, då gör de inte det.” Dagen efter julafton gav sig Nathalie ut i ett lugnt villaområde för att sjunga julvisor. Precis som hon föreställt sig var det få som öppnade för en så ovanlig julbesökare. Alla väntade traditionellt på pojkar vid dörren. Men på några ställen blev hon insläppt, och när hon väl började sjunga så innerligt och vackert blev familjerna glada – de tackade henne generöst, inte bara med pengar utan också med godsaker. Särskilt rördes de när de såg den lilla babyn. Människor förstod att Nathalie inte gått runt för nöjes skull, utan av nödvändighet. Att gå mellan husen var tufft. ”Jag tar väl den där stora villan också, så är det färdigt. Kanske får jag en riktigt fin julklapp där,” tänkte Nathalie nöjt. Hon hade fått ihop en rejäl slant, vilket gjorde henne lite lugnare. ”Får jag sjunga en julsång för er?” sa hon när ägaren öppnade dörren och bjöd in henne. Men mannens reaktion förbryllade Nathalie. När han släppt in henne och såg hennes ansikte, fastnade hans blick. Han tittade på barnet, blev blek och sjönk ned på soffan. ”Nadja?” frågade han tyst. ”Va? Nej, jag heter Nathalie… Ni måste ta miste.” ”Nathalie? Men du är så lik min fru… och barnet… är det en flicka?” ”Ja.” ”Och jag hade en dotter… men de dog… i en olycka. Men nyligen drömde jag att hustru och dotter kom tillbaka… Och så står ni här… kan det verkligen vara sant?” ”Jag… vet inte vad jag ska säga…” ”Kom in, kom in, snälla. Berätta din historia för mig.” Först blev Nathalie rädd – mannen var så underligt känslosam. Men någon annanstans fanns ändå ingenstans att ta vägen, så hon klev in i det stora huset där mannen bodde ensam. På väggen såg hon ett foto på en kvinna med ett barn – och såg verkligen att den framlidna frun var lik henne… Sedan började Nathalie berätta allt om sitt liv. Hon kunde inte sluta, berättade i detalj, om allt. Äntligen fanns det någon som intresserade sig för henne. Mannen satt tyst och lyssnade, följde varje ord, och tittade då och då på den lilla flickan, som sov gott och ibland log i sömnen. Kanske kände hon att hon kommit hem, till det som snart skulle bli hennes nya familj…

Fy, du är riktigt oansvarig! Otacksam, det är vad du är! skrek mamma på sin dotter, Lovisa, så fort hon fick se henne. Det spelade ingen roll att magen på Lovisa redan var rund och synlig det var som att det bara gjorde mamma ännu argare. Stick härifrån! Kom aldrig tillbaka, hör du det? Jag vill aldrig se dig mer!

Den här gången menade mamma allvar. Visst, hon hade slängt ut Lovisa tidigare också, för olika hyss, men det här att dottern blivit gravid det var värre än allt. Till Lovisa hade hon sagt att hon fick återvända först när det där var över.

Lovisa, tårögd och med ett skrangligt gammalt bagage i handen, stapplade hem till sin kille, Simon. Men där hade han inte ens hunnit prata med sina föräldrar om att Lovisa väntade barn. Simons mamma hann knappt öppna dörren innan hon frågade om det var för sent att göra nåt åt saken. Men såklart magen syntes ju väl. Lovisa själv var helt i upplösning, hon hade panik och var beredd att göra vad som helst bara någon ville hjälpa henne. För bara någon månad sen hade hon vägrat lyssna på alla råd från morsan, men nu var det förtvivlan och oro för framtiden som härskade.

Min son är inte redo att bli pappa, konstaterade Simons mamma bestämt. Han är alldeles för ung. Du skulle bara förstöra hela hans liv. Men vi ska hjälpa dig så gott vi kan. Jag har redan pratat med en bekant som kan fixa in dig på ett hem för sådana som dig, unga och oönskade gravida tjejer.

På hemmet fick Lovisa ett litet eget rum. För första gången på länge kunde hon andas ut, vila, och faktiskt känna sig trygg. Ingen tjatade på henne, personalen såg till att hon fick stöd, och en psykolog hjälpte henne med all oro. När det sen till slut blev dags, och hon fick hålla sin lilla dotter i famnen, sköljde paniken över henne igen. Men rätt snabbt började hon kika nyfiket på barnet och försökte förstå det makalösa i att just hon fått en liten flicka.

Julen närmade sig men istället för adventsglädje fick Lovisa höra att hon måste hitta nånstans att ta vägen: det fanns redan andra på kö för hennes plats. Med lilla Elsa, bara en månad gammal, satt Lovisa ensam på sitt rum och visste varken ut eller in. Hur skulle de klara sig? Var skulle de sova, och vart skulle hon ens vända sig för att få lite pengar? Lovisas mamma ville fortfarande inte veta av dem, och hennes hjärta hade frusit till is. Hon ville inte ens se sitt barnbarn båda två var borta ur hennes liv.

Jaha, lilla vän, det här blir väl vår sorgligaste julafton någonsin, viskade Lovisa till Elsa. Julen hade alltid varit hennes favorit. Som liten sprang hon runt med sina vänner och sjöng julvisor, gick julbock och fick alltid ihop en rejäl slant, för hon hann liksom alltid till så många dörrar. Nu väcktes längtan att gå från hus till hus, sjunga och känna stämningen igen. Kanske, tänkte hon, Elsa var lugn och snäll hon kunde ju bara vira in henne i en sjal, bära henne mot bröstet, och gå ut ändå. Och öppnar ingen nåja, då var det inte meningen.

Dagen efter julafton snörade Lovisa på sig stövlarna och valde ut ett lugnt bostadsområde där hon började sin lilla runda. Precis som hon anat öppnade folket inte gärna för en ensam, sjungande kvinna med barn i gamla tider väntade de sig en grupp killar vid dörren. Men ibland slank Lovisa ändå in, och när hon väl fick sjunga för någon gjorde hon det med hela hjärtat. Folk blev generösa hon fick swishade pengar, julgodis, och ibland bakverk. De log ännu mer när de såg Elsa sovandes tätt intill mamma. Alla fattade nog att Lovisa inte sjöng för nöjes skull, utan för att livet tvingade henne till det.

Det blev fler och fler dörrar. Jag tar en villa till där borta, sen får det vara nog. Ser ut att bo bättre folk där kanske har de någon riktigt fin julgåva, tänkte Lovisa, lite hoppfull. Några hundralappar hade det blivit ändå, och allt kändes lite lättare.

Får jag sjunga en visa för dig? frågade hon, när ägaren till villan släppt in henne. Men mannen som öppnade sig för Lovisa betedde sig märkligt; han stirrade så intensivt att Lovisa blev fundersam. Han tittade på henne, sen på barnet, blev alldeles blek, satte sig och såg förvirrad ut.

Karin? mumlade han.

Va? Nej, jag heter Lovisa Du blandar nog ihop mig med någon annan.

Lovisa? Du är så lik min fru och barnet, är det en dotter?

Ja

Jag hade en dotter, likadan. Men de dog. I en bilolycka. Och härom natten drömde jag att min fru och dotter kom tillbaka. Och nu står du här. Vad händer egentligen?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.

Kom in, du får gärna slå dig ner! Berätta din historia, snälla.

Först blev Lovisa rädd; mannen verkade så känslosam men det var ju ändå ingenstans att ta vägen. Hon klev in i vardagsrummet och fick syn på ett foto på väggen: en kvinna och ett litet barn. Han hade verkligen haft en fru och dotter som var lika henne och Elsa

Så Lovisa började berätta. Allt, från början till slut. Kunde nästan inte sluta, orden bara kom. Här fanns äntligen någon som faktiskt lyssnade. Mannen satt tyst och mumsade i sig hennes berättelse, kollade då och då på lilla Elsa som låg där och sov med ett leende i sömnen. Det var nästan så att hon förstod att det här kanske är början på ett riktigt hem för dem båda.