Min son och hans fru har alltid drömt om barn. Efter tio år av fruktlösa försök att bli föräldrar valde de att adoptera. En tvåårig pojke vid namn Ludvig, full av energi och nyfikenhet, kom in i deras liv i Göteborg. Jag hjälpte gärna till genom att umgås med mitt barnbarn och stötta de unga föräldrarna.
Med tiden märkte jag hur min sonhustru Saga blev alltmer irriterad och utmattad. Hon började höja rösten mot Ludvig, skickade honom till skamvrån eller tog ifrån honom leksaker. När jag försökte ingripa avfärdade hon mig med att hon hade full kontroll. Min son Erik började också tvivla: ”Om det hade varit vårt biologiska barn, hade allt varit annorlunda.”
Nu vill de avbryta adoptionen och lämna tillbaka Ludvig till barnhemmet i Malmö. Ett hårt slag för mig. Jag erbjöd mig att ta hand om pojken, men de vägrar med hänvisning till min ålder och deras egna resursbrist. Enligt svensk familjerätt kan adoption upphävas om föräldrarna underlåter sina skyldigheter, missbrukar sin makt eller utsätter barnet för kränkande behandling. Vid upphävande bryts alla juridiska band mellan barn och föräldrar.
Avbrytande av adoption är en traumatisk process, särskilt när barnet redan rotat sig i familjen. Enligt Socialstyrelsens rapporter beror många återlämningar på orealistiska förväntningar från föräldrarna. Ludvig, som redan upplevt en förlust, riskerar djupa sår av detta.
Jag överväger att föreslå familjerådgivning via barnavårdscentralen eller kontakta socialtjänsten för stöd. Varje barn förtjänar trygghet och kärlek – inte minst efter att ha blivit övergiven en gång redan. Hur ska jag få Erik och Saga att inse detta innan det är för sent?
