Vi gifte oss för tre år sedan och allt var bra fram till själva bröllopet. Min man har förändrats mycket sedan dess, han har blivit likgiltig och ointresserad av mig. Det känns som att jag är osynlig för honom, mina minsta önskemål går obemärkta förbi. Under graviditeten sökte jag hans närhet och stöd, men han bemötte mig bara med förolämpningar och kyla. I hans familj har de en gammaldags tradition där en brud förväntas lyda sin makes släktingar, särskilt svärmodern.
Hans föräldrar har gång på gång utsatt mig för verbala påhopp, och ibland har de skrikit på mig så att jag känt mig helt maktlös. Min man har aldrig tagit min sida eller stått upp för mig, utan har ständigt försvarat sina föräldrar. Han menar att det är deras ansvar att “lära mig hur man är” och klagar på allt jag gör. Försöker jag försvara mig blir det bara värre och de öser än mer kritik över mig. Vid ett särskilt hemskt tillfälle blev jag fysiskt angripen av min svärmor, som låste in mig i källaren i tre dagar. Hennes ovänlighet och hårda sätt var mer än jag kunde klara av. Min svärfar var inte bättre, han kritiserade mig ständigt och utan rimlig anledning. Jag kände mig skuldfylld över allt och förstod inte vad jag hade gjort för fel.
På sistone har jag funderat mycket på skilsmässa, för jag klarar inte att leva vidare i den här konstanta rädslan för deras världssyn och kontroll. Jag gifte mig för att få en kärleksfull och respektfull familj där vi stöttar och lyssnar på varandra. Men varje kontakt med min mans familj slutar i bråk, och jag vägrar längre att acceptera deras elakheter i tystnad.
Jag har ofta gått och hoppats att min man ska förändras, att han ska bli den omtänksamma person han var innan vårt bröllop. Jag klarar helt enkelt inte av hans familjs beteende, och för mig är ömsesidig respekt och förståelse själva grunden i en familj. För två månader sedan berättade jag för min man att jag ville bo isär, men han gick inte med på det och vi hamnade i ett stort gräl. Jag flyttade ändå. Min svärmor började till och med sprida rykten om att min man kastat ut mig eftersom jag var olydig och omöjlig att ha att göra med.
Igår tog min man kontakt med mig. Han bad mig komma tillbaka. Kanske förstår han nu vad han förlorat. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra nu och vad nästa steg borde vara. Jag står mitt emellan hoppet om en förändring och längtan bort från allt det här destruktiva.
