Min vän säger att han älskar mig, men han har aldrig valt mig.
Det har varit så här i tre år nu. Tre år av hemliga möten. Tre år av samma löften, gång på gång. Tre år av en relation som bara finns när hans fru inte är i närheten.
Jag gick inte in i hans liv med vetskap om att han var gift. Först efter några månader fick jag veta sanningen att de fortfarande lever tillsammans som ett vanligt par. Men då var jag redan känslomässigt fast.
Allt var villkorat från första början. Vi sågs bara på bestämda dagar, under vissa timmar, alltid på platser där ingen skulle känna igen oss. Han kunde aldrig sova över, aldrig följa med mig bort. Jag kunde aldrig lägga upp en enda bild. Inte ens en antydan.
Skrev jag till honom på kvällen och inget svar kom då visste jag varför. Om han försvann under helgerna visste jag också det.
Hans riktiga liv fanns någon annanstans. Mitt liv kretsade kring de hål som han lämnade tomma.
Flera gånger har jag lugnt och moget frågat honom rakt ut om han någon gång kommer lämna sin fru. Svaret har alltid varit detsamma ja, men inte nu. Han väntade på rätt tillfälle. Sade att det inte var enkelt. Att det fanns saker att reda ut. Att hon behövde honom. Han ville inte såra henne. Jag har hört den meningen så många gånger att jag numera avskyr den. Alltid en ny ursäkt. En ny tidsram. Ett nytt hopp.
Jag var den som anpassade mig.
Jag ändrade mina scheman. Jag ställde in planer för att passa honom. Jag lärde mig att inte fråga för mycket, för att slippa bråk. När han åkte bort med henne teg jag. När han firade årsdagar med henne låtsades jag att det inte betydde något. När han kom till mig efter ett gräl hemma, tröstade jag honom.
Jag var den som lyssnade.
Den som förstod.
Den som väntade.
Men ändå blev jag aldrig vald.
Det fanns stunder när jag tänkte att nu, nu går jag. Han sa en gång att han hade pratat med en advokat. Jag sa igen att jag inte var lycklig. Började leta lägenhet ännu en gång. Hoppades igen. Satsade allt, en gång till.
Men alltid kom det något i vägen jobb, familj, pengar, inte rätt tid.
Så jag blev kvar. Fastfrusen i en berättelse som aldrig rör sig framåt.
Samtidigt fortsätter livet där ute. Mina vänner gifter sig. Flyttar ihop. Gör planer.
Jag ljög. Jag sa att jag var ensam. Eller att jag hade något utan etikett. Jag kunde inte dela sanningen, för jag visste hur det skulle låta. Visste vad de skulle säga. Och ändå stannade jag kvar. Inte för att jag var naiv. Utan för att jag älskade honom. Eller trodde att jag gjorde det. Ibland vet jag inte ens längre.
Det mest smärtsamma var inte att han aldrig lämnade sin fru.
Det mest smärtsamma var att han aldrig stod upp för mig.
Om hon misstänkte något, drog han sig ifrån mig.
Om det var bråk hemma, försvann jag ur bilden.
Var han tvungen att välja mellan att titta mig i ögonen eller se bra ut inför henne, vann alltid hon.
Jag var aldrig ett val.
Jag var ett reservalternativ. Den som kunde vänta.
Jag är fortfarande kvar. Men jag är inte samma person längre.
Jag vill ha honom, men jag är trött.
Trött på att förstå.
Trött på att vänta.
Trött på att nöja mig med smulor av tid och kärlek.
Jag behöver råd för att kunna fatta ett slutgiltigt beslut.
Har någon annan varit med om något liknande?
Vad skulle ni säga till mig om jag satt framför er?
Så här i efterhand inser jag: ingen annan kan göra valet åt mig. Om jag inte är någon annans första prioritet, måste jag börja vara det för mig själv.
