Min pappas kvinna blev min andra mamma
Min mamma gick bort när jag bara var åtta år gammal. Pappa började dricka, och hemma hade vi ofta knappt något att äta. Jag bad om mat i skolan, presterade dåligt i alla ämnen, kläderna var slitna och till slut la lärarna märke till att något inte stod rätt till.
Socialtjänsten kom hem till oss flera gånger, och snart fick pappa ett ultimatum antingen förbättrade han situationen eller så skulle han förlora vårdnaden om mig. Tack och lov tog han sig i kragen, slutade dricka och nästa gång inspektörerna kom flöt allt på utan problem.
Efter en tid berättade pappa att han ville att jag skulle träffa en kvinna han tyckte mycket om. Vi gick hem till “tante” Maria. Jag var först tveksam till att träffa henne minnet av mamma var fortfarande för färskt och jag kunde inte förstå varför pappa ville gå vidare så fort.
Men så fort vi började prata kände jag värmen från hennes hjärta. Jag blev genast vän med hennes son, Erik, som var ett år äldre än jag, och vi började tillsammans gå på friidrottsträning. Pappa blev överlycklig att jag trivdes med hans nya partner, och efter en månad flyttade vi in hos tante Maria. Vår gamla lägenhet hyrdes ut för att ge oss lite extra inkomst.
Pappa hann aldrig gifta sig med Maria, han omkom tragiskt i en bilolycka när han blev påkörd av en rattfull förare. Formellt sett var jag ingen släkting till Maria, så socialen beslutade att placera mig på ett barnhem. När jag åkte lovade Maria att hon skulle ta hand om mig så snart hon fick möjlighet.
Hon höll sitt ord, och efter två månader fick jag äntligen ett nytt hem hos henne. Den tiden på barnhemmet gav mig en känsla av kylig ensamhet, och jag var innerligt tacksam mot Maria när hon tog mig till sig, hon blev verkligen en andra mamma för mig. Hon är en fantastisk kvinna och hennes son är som en riktig bror nu.
Idag är vi alla vuxna och har egna familjer, men mamma Maria är fortfarande den närmaste personen både för mig och min bror Erik. Två gånger svärmor, men aldrig har hon haft ett ont ord med sina nya barn, aldrig har någon kallat henne något annat än Mamma Maria. Min man och min brors fru kallar henne båda för Mamma Maria, för hennes vänlighet och stora hjärta. Varje gång Maria hör någon säga det där namnet lyser hennes ögon upp av sann glädje.
Livet har lärt mig att riktig familj inte alltid är den man föds med, utan den som väljer att älska och ta hand om dig, även när de inte måste. Det är i omtanken och värmen vi hittar våra sanna rötter.
