Sex månader har gått sedan vårt liv förändrades totalt. Pappa gick bort. Det har varit en tung tid för oss alla, och vi har försökt hitta tillbaka till vardagen utan honom. Idag, halvåret efter katastrofen, kom pappa bror min farbror, Lennart och hälsade på. Det händer nästan aldrig. Pappa och Lennart hade inte mycket kontakt. Ingen ovänskap fanns, men de fann aldrig någon riktig samhörighet. Var och en levde sitt eget liv.
Hur gick resan? frågade jag när han klev in. Och varför säger du ni? Jag är ju din favoritsläkting! log Lennart, med en överdriven vänlighet som om han verkligen trodde att han var min favoritfarbror.
Farbror Lennart berättade inte att han skulle komma och vi hade inte förberett oss på hans besök. Vi har inte hört av honom ens en gång efter pappas begravning. Och nu står han här plötsligt på farstutrappan.
När vi satte oss med kaffekoppen frågade han: Hur har ni tänkt att dela arvet? Blir det bara vi tre, eller är det fler? Vilket arv? sa mamma förvånat när hon återfick fattningen.
Det fanns faktiskt ett arv: vi hade en trevlig lägenhet i centrala Stockholm, ett stort vackert sommarhus i skärgården och två bilar. Mamma ville att jag skulle få en egen lägenhet i Uppsala där jag studerar, genom att sälja sommarhuset. Men vi hade inte bråttom allt fick ha sin tid.
Vilket arv? Ja, det min bror lämnade efter sig förstås! svarade Lennart. Om inte jag och Elsa fanns skulle ju allt ha gått till dig. Nu får du ingenting! Men jag är hans bror! Jag har rätt till arvet! Nej, det har du faktiskt inte! Svensk lag står på vår sida! Och om vi vore schyssta då?
Lennart är listig. Han vet mycket väl att han inte har någon laglig rätt till arvet, så nu försöker han spela på samvetet istället. Men för oss är det helt orimligt pappa och Lennart har aldrig varit nära, och farbror har ingen koppling till pappas tillgångar.
När pappa blev sjuk sade han tydligt till oss att allt vi äger skulle gå till mig och mamma. Ingen annan. Pappa ville inte att någon annan skulle bli inblandad.
Och samvetet, Lennart, säger samma sak! Och det vet du mycket väl! Du var aldrig nära din bror! Det är som en dålig svensk dramaserie! Mannen dör och frun får allt. Föräldrar, bröder och syskon får inte ett öre!
Lennart försökte få oss att känna skuld, pressade oss att dela arvet i tre delar. Nu räcker det! Vi tänker inte prata mer om det här! sa mamma.
När Lennart hade gått låste mamma och jag sommarhuset och åkte till vår lägenhet i Stockholm. Vi känner pappas bror. Vi vet att han inte ger sig så lätt och att vi sannolikt måste gå till tingsrätten. Det handlar om många kronor: en tredjedel av ett lyxigt sommarställe, en tredjedel av vår fina lägenhet och en tredjedel av två bilar rätt mycket pengar för någon som inte ens är nära.
Och så blev det. Lennart stämde oss, och han tror att han ska vinna. Men lagen är på vår sida. Vad tror han egentligen?
Slutet på denna berättelse visade mig att även om familjeband är starka, räcker det inte alltid för att hålla ihop i svåra tider. Respekt, ärlighet och att följa sitt eget hjärta är viktigare än att låta sig styras av någon annans krav och samvete. Jag är tacksam att jag och mamma står enade.
