När min mormor fick veta att hennes dotter min mamma var gravid utan att ha någon make, blev hon mycket upprörd. Hon gjorde min mammas vardag till ett riktigt elände, men mamma uthärdade tyst och med ett tålamod som nästan bara kan hittas hos folk som tittar på fyra timmar lång Bergman-film utan att blinka.
På min födelsedag låste mormor in mamma i huset och stack iväg med nyckeln. Som tur var råkade min storasyster, som faktiskt hade jobbat som ambulanssjukvårdare i Västerås, vara där just då. Hon norpade nyckeln, sprang som en älg på väg mot grönbete och räddade mamma. På så sätt blev jag till och trots att livet hade kastat skeva kort, älskade mamma mig oerhört.
Min mormor som redan var i en ålder då man får kallas tant när någon vill ha hjälp med stickning lärde mig trädgårdsarbete och lantbruk. En del grejer blev jag rätt bra på, fast när jag gjorde misstag fick jag min beskärda del av skäll, ofta med ord som även idag skulle få min SFI-lärare att rycka på ögonbrynen. Jag förstod inte riktigt vad de betydde som barn, men känslan var tydlig det gjorde ont och man blev heligt förbannad.
Varför mormor inte kunde vara snäll mot mig, eller varför jag inte dög, förstod jag aldrig. Mormor hade ju själv varit ensam mamma när morfar försvann med vinden, så hon borde ha vetat hur hårt och ensamt det var. Jag växte upp på landet utanför Umeå, utan manlig närhet ingen morfar, ingen pappa, ingen bror. Bara en massa trist syntmusik i radion.
Senare gifte mamma sig och fick två barn till, men tyvärr gick hennes make bort tidigt. Mormor, till allas förvåning, öste plötsligt all sin kärlek över de två små syskonen, så att de fick kladdkaka till frukost och specialbehandling på ICA. Jag blev förstås lite avundsjuk och gick omkring med knuten näve i fickan.
Mormor är sedan länge borta och jag är inte längre ett barn, men då och då kommer minnena tillbaka känslan av att vara annorlunda, utsatt i barndomen. Hennes giftiga kommentarer stickar ännu som nässlor, och ibland hör jag dem tjata på i bakhuvudet.
En dag när jag och mamma var på Coop i Sundsvall, träffade vi en kvinna som handlade en stor påse svenska äpplen och massor av chokladbitar. Hon berättade glatt att hennes dotter snart skulle få barn och att bröllopet var inplanerat. Alla i byn visste att dottern inte hade någon make, men hennes ärlighet och kärlek till dottern slog hårt mot mammas gamla smärtpunkt hon mindes alla svårigheter och oförskämda kommentarer hon själv fått utstå.
Jag älskar min mamma och är tacksam för att hon födde mig och stod ut med allt som kom i hennes väg. Aldrig, inte ens när det blåste snålt från Norrlandskusten, behandlade hon mig illa hennes kärlek är lika genuin som en svensk midsommarstång i regnet.
Och om du frågar vad jag själv skulle ha gjort i mormors situation: det är svårt att svara, för man vet ju inte innan man står där med brallorna fulla med grus. Men visst hade det varit bättre att visa lite förståelse, empati och stöd till sin dotter även när det verkar enklare att gnälla och bråka. Kärlek och omtanke borde gå före gamla regler och moralpanik, och ibland är det bästa att bara bjuda på fika och en kram.
