Min mamma kämpade länge mot cancer. När hon var 27 och pappa var 31, gick hon bort. Det var tre av oss i familjen. Den yngsta, alltså jag, var ännu inte två år gammal. Min pappa behövde snabbt hitta en ny fru, eller snarare en mamma åt oss, för han klarade inte av allt själv. Sex månader senare sökte han upp en kvinna han kände och bad henne att ge honom hennes dotter som hustru. Kvinnan lyssnade knappt på honom, utan gav sitt godkännande direkt. Så kom en ny mamma på 21 år in i vår familj hon hette Linnea.
Linnea tog genast hand om hemmet. Hon städade och organiserade, köpte tyg med sina egna pengar och sydde skoluniformer till två av oss. De äldre började direkt kalla henne mamma, men jag gjorde det inte. Jag hade lite svårt med det där. Jag lärde mig sent att det inte var lätt med mig. En dag visade jag Linnea att min mamma alltid hade håret uppsatt i en låg knut. Efter det gick Linnea alltid runt med samma knut.
Jag kallade henne fortfarande inte mamma. Då hittade pappa på ett äventyr. Linnea bakade min favoritpaj och hela familjen satt samlad runt bordet. De kastade sig över pajen, och jag fick inte gå nära den förrän jag kallade Linnea för mamma. Efter tre år födde Linnea sitt första barn, vårt fjärde syskon. Då började det bli tufft för oss. Pappa hittade inget jobb inom sitt yrke och började arbeta på ett lantbruk i Småland. Linnea fick också jobb där. Fyra år senare föddes vårt femte syskon.
Linnea har aldrig gjort skillnad mellan “sina egna” och “oss andra”. Fem år efter det blev min andra mamma sjuk i samma sjukdom som den första. Vid det laget studerade mina äldre syskon redan på universitet i Göteborg. Linnea låg på sjukhus och jag besökte henne varje dag. Hon sa till läkarna att hon inte fick vara sjuk, att små barn väntade på henne hemma. Linnea besegrade sjukdomen.
Glädjen visste inga gränser, hon led mycket men var starkare än sjukdomen. När livet äntligen började kännas lättare, började vi förlora våra närmaste. Sex månader senare skulle mina föräldrars första gemensamma son gifta sig. Dagen före bröllopet försvann han. På den 36:e dagen av sökandet hittades han och vi begravde honom. Efter det flyttade jag hem till mina föräldrar. Jag kunde inte lämna Linnea ensam. Efter honom dog pappa, sedan min storebror, och senare Linneas yngsta barnbarn. Det var min lillasysters son. Hela hennes familj råkade ut för en olycka, men bara hennes son skadades svårt.
Jag förundras och förstår inte riktigt hur Linnea, efter att ha gått igenom allt detta, har kvar sin värme, ömhet och kärlek. Hon har uppfostrat fem barn, tar hand om sina barnbarn och nu har hon två barnbarnsbarn. Varje morgon stiger hon upp tidigt, städar huset och sätter sig för att sticka små plagg till barnbarn och barnbarnsbarn. För oss är det en lycka att spendera fritiden med Linnea. Trots sin ålder har hon alltid något att berätta, något att ge. Hennes kärlek räcker till oss alla.
