Min pappa övergav mig och mamma när jag bara var tolv år gammal. Han lämnade oss utan tak över huvudet, utan någon som helst hjälp. Han bemödade sig aldrig ens att kontakta myndigheterna, och det var som om han glömt bort oss helt och hållet. När jag var femton år blev läget allt svårare. Ett ungt par dök plötsligt upp i vårt hem i Göteborg och krävde att vi skulle ge upp ett av rummen, eftersom pappa tydligen hade lovat bort det till dem.
När mamma ringde honom och ifrågasatte det här sade han, iskallt, att det där paret var som hans egna barn. Mamma orkade inte med tanken på att dela lägenheten med främlingar. Hon sålde därför lägenheten och gav en del av pengarna till en person pappa betraktade som “sin”. Med det lilla som blev kvar köpte hon en tvårummare genom en mäklarbyrå online. För att hjälpa mamma att betala bolånet blev jag tvungen att lägga mina studier på is flera år och börja arbeta istället.
Så småningom gick min mamma bort, och då blev jag ensam kvar med lånet jag hade bara ett år på mig att betala av resten. I den mörkaste tiden i mitt liv kom pappa plötsligt tillbaka, efter att hans nya fru slängt ut honom från deras hem. Nu var han gammal, sjuk och hade bara en låg pension han stod bokstavligen på gatan.
Han bad mig om hjälp. När jag såg honom där på trappen, kunde jag inte hejda mig utan frågade honom rakt ut om han var hjärtlös eller bara dum. Efter tjugo år av totalt svek, där han aldrig ens försökt visa omtanke eller stöttning, där han dessutom tagit mitt framtida hem ifrån mig och förstört min chans till utbildning och ekonomisk trygghet förväntade han sig verkligen att jag skulle ta emot honom med öppna armar?
Ingenting i mig tyckte synd om honom. “Kanske förtjänar han någon annans medlidande, men inte mitt,” tänkte jag. Han hade gjort så mycket mer för någon annan, någon han betraktade som sitt barn, och helt glömt bort min existens. Klart och tydligt sa jag till honom att om han behövde hjälp fick han vända sig till den person han valde framför mig. Jag sa att han skulle glömma både mig och min adress för alltid. Han hade aldrig varit och skulle aldrig bli en riktig pappa för mig.
