Det enda jag förknippar med min pappa är gräl, skrik och bråk. Vi levde i enkelhet och min mamma arbetade sent varje kväll för att kunna ge oss bröd på bordet, medan pappa ständigt letade efter anledningar att börja ett bråk. En dag gick vi till saluhallen för att handla grönsaker. Handlaren skämtade med mamma, och vi skrattade. Pappa såg på henne med hårda ögon, och sa inte ett ord.
Hemma blev det ett riktigt skandalgräl. Han skrek så högt att grannarna i Göteborg hörde, och sent på kvällen slog han mamma. Det var en tung tid. Ett annat tillfälle minns jag att en kollega till pappa skojsamt sa att jag inte alls liknade min far, att jag snarare ärvt allt av mamma och ingenting av honom. Jag var då tolv år gammal. Kort därefter lämnade pappa oss, med orden att mamma hade skämt bort mig för mycket.
Efter det hade vi knappt några pengar över ens till mat. Pappa betalade ingen underhållsbidrag, och mamma ville inte dra saken inför tingsrätten. Hon fick klara sig själv och söka ytterligare ett jobb. Medan jag kämpade mig igenom skolan, gjorde jag allt för att komma in på universitetet. Till slut lyckades jag få ett arbete, och så småningom gifte jag mig och kunde hjälpa mamma.
Så kom det ett brev för inte så länge sedan. Det var från pappa. Han skrev att han ville återuppta kontakten. Jag vet inte vad jag ska göra. Vissa råder mig att träffa honom och prata. Men ärligt talat, jag känner ingen lust. Jag minns alltid den dag han gick och svek oss. Han är främmande för mig, och inga varma minnen dyker upp. Jag valde att inte berätta för mamma om detta ännu. Jag vet fortfarande inte om jag vill öppna dörren för honom.
