Häromdagen kom pappa förbi på besök. Vi började prata och jag berättade att min mans mobiltelefon har börjat krångla rejält (den klarar sig max 15-20 minuter innan batteriet dör, och om vi byter batteri blir det bara värre), så jag är på jakt efter en ny telefon till min födelsedag.
Min man skulle då ta över den gamla. Han vet att jag behöver en ny mer än han gör. Då tar pappa fram en gammal, sliten liten ask och säger: “Den här är till dig från mormor. Du kan sälja den och köpa en telefon för pengarna.” Det visade sig att mormor ville ge mig sin vigselring. Fantastiskt nog hade till och med asken sparats.
Förutom ringen låg det ett kvitto, en etikett och ett sigill i asken. Ringen hade köpts 1977 och vägde lite över 7 gram.
Jag har svårt att jämföra värdet, för priserna idag är ju helt andra, men för min del känns det som att ringen måste ha varit dyr. På den tiden var det dessutom trendigt med riktigt kraftiga vigselringar, så folk prioriterade att lägga pengar på det.
Numera skulle nog inte så många köpa just en så tung och massiv ring. Jag vågar inte ens gissa vad den skulle kosta idag. Den är i 18 karats guld. Men ärligt talat tror jag att guldet från förr var av bättre kvalitet än det man oftast hittar idag. Ringen känns enorm jämfört med en “vanlig förlovningsring”.
Till slut sa jag direkt till pappa att jag absolut inte tänker sälja ringen. Jag tänker bära den själv. Jag tror inte på skrock (som att man inte ska använda andras ringar). För mig är den ett kärt minne. Mobiltelefoner går ändå bara sönder år efter år, man köper nytt och slänger det gamla. Men en sån här ring, med den här innebörden det kommer jag aldrig köpa eller få igen.
Jag undrar, vad hade du gjort med en sån ring? För egen del har jag förstått att vissa saker i livet handlar om minnen och kärlek, inte om pengar eller vad som är praktiskt. Det är sånt som gör livet rikt.
