Jag var fem år gammal, men jag minns dagen som om den utspelade sig igår. Min far hade fått syn på några meddelanden i mammas mobil, där hon skrivit till sin väninna att hon fortfarande träffade sin rike pojkvän. De sågs sällan. Min far tjänade knappt något alls på den tiden, och det lilla han fick gick åt till saker som varken fru eller barn behövde, men som mamma tyckte var nödvändiga för att hålla familjen mätt. Ja, pengar var det i alla fall för lite av.
Hur vågade du rota i min mobil? skrek mamma ilsket, och tillämpade sitt favoritknep: bästa försvaret är ett anfall. Din lön räcker ju inte till någonting! Hur tror du att vi har så mycket mat här hemma?
Tv:n är min! röt pappa tillbaka.
Den är din, men också min! for mamma ut.
Ja, svarade pappa, den är din också. Och tv:n, och köttet, och… och Gustav. Jag tar allt med mig.
Jag blev rädd. Om jag tidigare stått vid sidan av deras ständiga gräl blev jag nu indragen, så att säga.
Djävulen, inte Gustav! utbrast mamma.
Men pappa tog faktiskt med mig då. Varför skulle mamma slåss med en stor karl för min skull? Han tog mig ofta med ut till kolonilotten, bar mig på sina axlar, gav mig mat och lekar. Redan innan allt det här spenderade han mer tid med mig än mamma gjorde.
Det var vinter den där dagen, och jag stod framför mamma i min lilla fårskinnspäls. Gråt inte, mamma, jag kommer och hälsar på dig snart, sa jag med barnaröst. Hon kramade mig hårt, och pappa gav mig en blick som gjorde det klart att nu skulle vi gå. Han stannade ett ögonblick vid ytterdörren och sa till mamma: Vi ses i Tingsrätten!
Jag tror att både mammas och pappas liv sedan tog en vändning som blev till det bästa. Kort efter skilsmässan träffade mamma en ny man minns jag, och under en tid var jag nästan glömd. Pappa gick inte heller sysslolös han träffade Alexandra, dotter till en förmögen företagare.
Ibland bodde jag hos mamma några dagar, men föräldrarna pratade aldrig. Efter allt som hänt förlät pappa henne aldrig.
Några år senare, när jag var fjorton, inträffade flera saker på en gång mamma blev gravid och pappa hamnade i fängelse.
Pappa hade gått hem från jobbet när han drogs in i ett slagsmål på gatan. Allt ansvar lades på honom, och till slut dömdes han så hårt lagen tillät. När han tog farväl sa han lugnt: Ta hand om varandra.
Alexandra och jag försökte smälta beskedet länge. Vi hjälpte och stöttade varann i vardagen.
Så en dag, något jag aldrig kan glömma, ringde det på dörren. Alexandra, som stod och lagade mat, bad mig öppna. Där stod mamma.
Packa ihop dig, nu följer du med hem, sa hon.
Gustav, vem är det? ropade Alexandra från köket.
Jag har kommit för att hämta min son, svarade mamma. Alexandra försökte fösa in henne och bjuda på kaffe, men mamma viftade bort hennes hand och svarade kallt: Försiktigt nu, jag är faktiskt gravid. Jag såg hur ont det gjorde i Alexandra hon som aldrig kunnat få barn. Det hade alltid varit en öm punkt för henne. Ändå lyckades hon hålla sig lugn och artig, och bjöd ändå in min mamma.
De satte sig i köket, medan jag satt kvar på mitt rum.
Försök förstå, Monica, Gustav är min enda släkting. Han är den enda som förstår mig, den enda som kan hjälpa mig nu. Jag kan inte leva utan honom. Han är allt jag har, och du… har ju redan allt. Jag vill att han bor hos mig medan hans pappa är borta, började mamma gråta och nästan ropa.
Jag stod inte ut längre. Ni delar på mig som en bit ost. Tänk om ni frågat mig vad jag vill? Kanske har jag redan valt vem jag vill stanna hos.
Det är väldigt vuxet att manipulera med tårar, sa min mamma.
Jag är inte barn längre. Mamma, jag stannar hos Alexandra. Du har allt, men vi har bara varandra. Jag har min skola här, mina vänner. Förlåt, men jag har bestämt mig. Det var första gången jag pratade med min mamma så vuxet. Jag följde henne till busshållplatsen.
Medan vi stod där och väntade på bussen, frågade jag: Hur går det med din Adam? Träffas ni fortfarande?
Ja men, vi måste ju ha något att leva av? svarade mamma.
Jag kramade min tafatta mamma, vi skrattade lite tillsammans och gick sedan åt varsitt håll. Väl hemma tröstade jag Alexandra. Vi förstod att vi hade en lång och tuff resa framför oss. Att vänta är aldrig enkelt.
