Pappa har förbjudit mig att bära min dotter i famnen, för han är rädd att jag är för mjuk mot sitt barnbarn. På sistone har min lilla flicka börjat krypa, och varje gång jag lämnar rummet, följer hon efter mig, ivrig att bli upplyft av mig. Pappa råder mig att inte skämma bort henne, och tycker att hon ska lära sig att klara sig själv genom att få vara kvar på golvet. Ändå kan jag inte låta bli att lyfta henne och hålla henne nära, och det får mig att undra om jag är överbeskyddande.
Jag måste erkänna att jag ofta är väldigt mild mot henne jag tröstar henne så fort hon gråter, ger henne massor av kärlek och undviker att bli arg. Kanske försöker jag gottgöra för den omsorg och värme jag själv saknade som barn. Jag växte upp på ett familjehem i Göteborg efter att min mamma gick bort; jag fick aldrig lära känna mina biologiska föräldrar. Mina nuvarande föräldrar, min farbrors familj, tog hand om mig när de fick höra om mitt öde och gav mig ett nytt hem.
Den första tiden var inte enkel. Min nya pappa var reserverad och min nya mamma slet hårt för att försörja oss, så det fanns inte så mycket tid över till kärleksfulla gester. Även om jag visste att de brydde sig om mig, hade de svårt att visa det öppet. Så jag lärde mig att skapa egna drömmar jag målade upp en inre värld där jag var älskad och beundrad, som en prinsessa härskar över ett rike fyllt av värme.
När jag blev äldre längtade jag ständigt efter bekräftelse och närhet, särskilt i relationer. Jag klamrade mig fast vid minsta lilla tecken på intresse och stannade kvar i ett destruktivt förhållande i fem år, av rädsla för att aldrig hitta kärlek någon annanstans. Min make, Erik, är omtänksam och känner till en del av min bakgrund och stöttar mig, men han vet inte allt. Trots mina tidigare erfarenheter kan jag inte låta bli att överösa min dotter Elvine med kärlek, för jag tycker att hon är värd all den omtanke hon kan få precis allt det jag själv saknade när jag var liten.
Det här har fått mig att inse att även om min barndom formade mig, har jag nu chansen att bryta det mönstret. Vägen till balans går genom att visa min dotter både närhet och självständighet. Jag vill vara den pappa jag själv hade behövt någon som älskar villkorslöst, men också vågar släppa taget ibland.
