Min pappa, Gustav Andersson, berättar för mig i 72års ålder att han ska gifta sig med sin gamla klasskompis! När han säger att han ska gifta sig blir jag helt förbluffad han är ju redan 72 år gammal.
Förr i tiden har Gustav varit ensam i tjugo år, sedan min mamma Ingrid gick bort. För trettio år sedan flyttar jag från hemmet i Västerås när jag bildar min egen familj med min fru Emma. Vi besöker honom varje jul och på sommaren tillsammans med våra barn, Alva och Elias. Tack och lov är han en tuffing som inte klagar på sin hälsa, så han tar hand om allt själv, även om Emma och jag fortfarande hjälper till när trädgården ska ordnas eller vedhuggning inför vintern behövs.
Nyss ringer han och säger att det är dags att ta hem en ny fru! Det visar sig vara hans gamla klasskompis, Yrsa Svensson, som han var god vän med förr, men som efter skolan flyttade till olika städer och sedan förlorade kontakten. Nu, i hög ålder, har de bestämt sig för att förena sina liv igen. Är det inte lite löjligt?
När jag får veta om pappas bröllop säger jag genast att vi inte kan närvara vid ceremonin, men det hindrar honom inte. De har redan gifts i hemlighet och anordnat en liten fest för några nära och kära.
Vad saknar han i sitt höga ålder som gör att han inte kan släppa allt detta?
Faktum är att Gustavs hus är mycket stort, han har stora marker och en omfattande gård, och hans nya fru har många släktingar som gärna skulle vilja ta del av egendomen. Därför undrar jag om detta äktenskap bara handlar om pengar.
Emma och jag bor i en trevåningslägenhet i Stockholm, där vi har betalat av lånet i nästan ett halvt liv, och vi har två barn. Jag hade trott att vi skulle låta den äldre generationen ha sin bostad och den yngre ta över vår fars gamla gård, men nu vet vi inte vem som får vad.
Vi har inte besökt Gustav på sex månader och vi känner inte för att göra det längre, särskilt nu när han har börjat bygga ett nytt liv. Släktingar ringer ofta och menar att vi gör fel och att vi borde vara glada för att pappa i sin ålder har hittat lycka. Själv skulle jag vara glad för min pappa om inte tanken på att Yrsa bara utnyttjar honom och att vi i framtiden måste kämpa med en skara av hennes släktingar om gården som jag har tillbringat halva mitt liv på.
Jag vet inte vad jag ska göra, men jag kan inte längre ignorera min pappa, och jag har inte kraften att låtsas att allt är i sin ordning. Vad kan du råda mig om för att komma ur den här situationen?
