När jag var liten hörde jag min far, Erik Johansson, i sina sjuttio två år berätta, som om det vore en dröm som väckte sig i skymningslandet, att han skulle gifta sig med sin gamla skolkamrat.
Jag stod där, mitt i en snöig skog där granarna talade i gåtfulla toner, och kunde inte förstå hur någon på sjuttio två år kunde tänka att ett bröllop var en ny början.
Erik hade levt ensam i tjugo år sedan min mor, Karin, gick bort. För tretti år sedan lämnade jag den stora stugan i Mora tillsammans med min egen familj i Uppsala. Varje jul och varje sommar flyger jag tillbaka med min fru Anna och våra två barn, Viktor och den lilla flickan som bara finns i Sverige, Eira, för att hälsa på honom.
Trots att Erik är en hård nöt som aldrig klagar på sin hälsa, tar han själv hand om trädgården, hugger ved för vintern och får mig och Anna att dyka upp när någon av de gamla maskinerna väcker en gnista av minnen.
Sen kom telefonen, en kall vind som bar med sig ett meddelande: nu är det dags att ta hem en kvinna! Det visade sig vara Birgitta Andersson, en gammal klasskamrat som han hade haft en djup vänskap med förr, men som sedan skilde vägarna efter skolan och försvann i fjärran städer. Nu, i skymningsåldern, har de bestämt sig för att återförena sina liv. Är detta inte en löjlig gåva från ödet?
Jag sade att han inte kunde förvänta sig att vi eller barnen skulle vara med på ceremonin, men hans envishet var som en gammal ek som vägrar böja sig. De gifte sig för ett par månader sedan och höll en liten fest på gården, där fåglarna sjöng i en ton som ingen annan kunde höra.
Vad saknade han i sitt gamla liv att han nu måste gå så långt?
Det stora huset på landet, med vida fält och en jordbruksgård som sträcker sig mot horisonten, är fyllt av släktingar som alla vill ha sin andel. Jag kan inte låta bli att undra om deras äktenskap bara handlar om pengar och kronors glans.
Anna och jag bor i en trerummare i Uppsala, där vi betalat av lånet under halva våra liv. Vi har två barn och trodde vi skulle lämna vår lägenhet till den äldre generationen och ge den yngre släkten huset som tillhör vår far. Nu vet vi inte längre vem som får vad.
Vi har inte sett Erik på sex månader, och en märklig känsla får oss att undvika honom, som om vi fruktar att gå in i en annan dröm där han bygger ett nytt liv. Släktingar ringer ofta, påpekar att vi borde vara glada över att vår far hittar lycka i så hög ålder. Själv skulle jag vara glad om det inte var för tanken på att Birgitta bara utnyttjar honom, och att vi en dag måste slåss med en skara av hennes släktingar om gården där jag har tillbringat halva mitt liv.
Jag vet inte vad jag ska göra, men jag kan inte längre låtsas att allt är i sin ordning. Jag har ingen kraft att låtsas att det är lugnt. Vad skulle du råda mig att göra för att ta mig ur denna gåtfulla, drömlika situation?
