Jag drömde att min son snubblade över en märklig svensk flicka, som styrde honom efter sitt eget humör. På senare tid hade hon börjat viska till honom, som en nordisk vind i tallskogen, att jag bara brydde mig om mig själv och struntade i deras lycka. Allt detta för att jag vägrat byta bostad med dem.
Min man försvann från världen för några år sedan, och min son är mitt enda barn. Jag har format honom med kärlek och omsorg byggt en trygghet för honom som en svensk sommarstuga. Han bodde med oss tills han gifte sig, och började arbeta redan under universitetstiden. När han tagit examen fick han genast ett bra jobb, som om det tilldelats av vilda älgar i skogen.
Han är min stolthet, min kära Erik en äldre version av de pojkar jag hört om i gamla sagor. Jag och min man har aldrig kunnat köpa honom en egen lägenhet, vi levde alltid enkelt. Först vid fyrtio kunde vi köpa vår lilla lägenhet i Vasastan; innan dess hyrde vi, så vi saknade resurser för att köpa ytterligare en bostad till honom. Men, tänkte jag, är inte Sveriges mark fri att digna under hans egna fötter?
När Erik berättade att han träffade en flicka blev jag glad som när snön smälter och solen återvänder. Jag gjorde allt för att få ett gott band med min blivande svärdotter. Jag dömde aldrig Hillevi, och brydde mig inte om vem hon var, bara att Erik var lycklig. Hon verkade så ödmjuk och artig till en början precis som de gamla legendernas flickor. Men efter bröllopet visade Hillevi sitt sanna ansikte.
Efter bröllopet drog Erik och Hillevi på bröllopsresa kanske till Gotland eller Kiruna, jag minns inte och när de kom hem sade Hillevi upp sig från sitt arbete. Hon menade att cheferna tjatade och att hon ville hitta något bättre. Men där slutade det inte. Hillevi har suttit på Eriks axlar i två år och har aldrig ens försökt hitta ett jobb hon lever på honom som om hon vore en trollkvinna från skogen.
De bor tillsammans i hennes etta på Hisingen, långt utanför stadens puls. Eftersom Hillevi är hemma hela dagarna, har Erik aldrig råd att köpa någon ny bostad. Hillevi spenderar varje krona på skönhetssalonger och dyra kläder som om hon vore en drottning från en saga.
Jag kan inte förstå hur man inte hittar ett jobb på två år det känns som att sjöjungfrur i Vänern skulle hitta ett jobb snabbare! Jag tror hon ljuger om sina arbetsintervjuer. Mest av allt verkar hon trivas med att flyta på Eriks livsflod, utan att ens doppa tårna i ansvaret.
En gång frågade jag om de funderade på barn. “Hur ska vi ha barn när vi bor så trångt?” sade Hillevi. “Vi borde spara pengar till en insats för en bostadsrätt,” sa jag. “Vi har inget över att spara,” svarade Hillevi, “vi får knappt pengarna att räcka till slutet av månaden jag spenderar bara mina svenska kronor!”
Jag bet ihop och sa ingenting, men tänkte att om hon jobbade, hade de kunnat spara länge. Om de försökte spara till en bostad hade jag hjälpt till, för jag har redan sparat undan lite. Men nu vill jag inte ge dem pengar jag vet att Hillevi skulle slösa bort dem på fjantigheter.
Plötsligt började Hillevi ändå tala om barn hon klagade, som gamla ugglor på hösten, över att tiden rinner iväg, och att jag borde tänka på barnbarn. Men kan man verkligen så ett frö i sådan jord? Erik började hålla med henne.
“Mamma,” sa han drömskt en dag, “Hillevi och jag undrar varför du inte vill byta lägenhet med oss. Vi behöver ingen laglig förändring bara en enkel byta, och vi får mer plats, medan du klarar dig fint i ett mindre hem.”
Hans ord stack i mig som köld över Mälaren. Det var en idé han aldrig skulle kommit på själv. “Jag kommer vara borta från hemmet för att arbeta,” sa jag. “Gamla träd flyttar man inte.” Sveriges ord förmodligen, buren av vintervindar.
“Du har bara några år kvar till pension,” sa Hillevi med ett leende, “och då får du barnbarn att roa dig med.”
Jag avslog deras “generösa” förslag min egen motvilja var djup som Vättern. Jag vill inte flytta från mitt hem.
Efter detta försökte Erik flera gånger lyfta saken igen hans ord blev vassare, som glas i snön. Han har aldrig varit en sådan han har aldrig stulit något från någon. Nu hetsade hans fru honom till det.
“Kom nu,” hörde jag Hillevi säga när de besökte mig sista gången. “Jag sa ju att din mamma inte bryr sig om oss eller barn hon skulle aldrig lyfta ett finger!”
Efter det drömmiga mötet har Erik slutat höra av sig. Han svarar inte när jag ringer, och han ringer aldrig tillbaka. Jag förstår inte varför min son beter sig så han är inte dum, men i närheten av hans hustru känns det som att hans förstånd drunknar i en drömlik svensk dimma.
