Jag växte upp med mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag ska börja betala dem underhåll.
Mina föräldrar bor i Uppland, medan jag har slagit mig ner i Skåne. Vi har inte setts på över tjugo år. De jobbar som artister och sjunger i en kör, och hela deras liv har gått i tur och retur med turnélåtar och resor. När jag var fem började jag bo med mormor. Hon ville förenkla vardagen med ett barn och flyttade därför in hos släktingar på Skåne.
Till en början kom mamma och pappa förbi en eller två gånger om året, ibland tre, men så småningom blev deras besök mer sällsynta. Till slut gick de ur mitt huvud helt. Vår kontakt bröt av. När jag läste tandläkare på universitetet och var inne på tredje året gifte jag mig.
Nu driver jag och min man vår egen tandklinik och tjänar riktigt bra. För ett år sedan dök plötsligt min pappa och mamma upp igen. De ringde till kliniken eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer. Samtalen kretsade mest kring hur de klagade på sina liv.
Jag lyssnade på deras gnäll och svarade att de själva valt den vägen när de lämnade bort sin dotter till mormor. Ibland skickade de små slantar till mormor, men mest levde hon och jag på hennes pension. Hon påminde mig ofta om det, och jag förstod det själv vi var tvungna att spara på allt.
I skolan gick jag väldigt bra för att ha något att leva på och kläder att ha på mig. På nattskiftet jobbade jag på sjukhuset som hjälparbetare. Idag känner jag att jag har mitt eget liv, och mina föräldrar har sitt eget låt dem gå åt varsitt håll.
När pappa och mamma insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, började de hota med att kräva underhåll. De där orden vände mig helt bort från dem. Om jag tidigare tvivlade på mitt beslut och funderade på att ge dem pengar, så har jag nu bestämt mig jag vill inte veta mer av dem.
Vad tror du, har jag rätt i det här, eller borde jag ändå försöka hjälpa mina föräldrar?
