Mormor tog hand om mig, men nu har mina föräldrar bestämt att jag måste betala underhåll till dem.
Mina föräldrar bor i Västmanland, jag i Skåne. Vi har inte sett varann på över tjugo år. De lever som artister, sjunger i kören och reser som om världen vore en evig sommarfärd. När jag var fem år gammal började jag bo hos mormor. För att göra livet med ett barn lite enklare var hon tvungen att flytta till sina släktingar i Skåne.
Till en början kom mamma och pappa tvåtre gånger om året, men så småningom blev deras besök mer sällsynta, tills de nästan försvann ur mitt medvetande. När jag gick tandläkarutbildning och på tredje året gifte jag mig, bröt kontakten helt och hållet.
Nu driver jag och min man, Johan Berg, vår egen tandklinik och tjänar bra med pengar. För ett år sedan dök föräldrarna upp igen. De ringde till kliniken eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer. Samtalen var en enda ström av klagomål om deras eget liv.
Jag lyssnade på deras gnäll och svarade att de själva hade valt vägen när de överlämnade mig till mormors vård. Ibland skickade de några slantar till mormor, men mest levde hon och jag på hennes pension. Hon upprepade detta många gånger, och jag förstod det eftersom vi båda var tvungna att spara på varje krona.
I skolan klarade jag mig utmärkt, så jag hade något att leva för och kläder att ta på mig. Jag jobbade på ett sjukhus som nattskiftshjälp. Nu anser jag att jag har mitt eget liv, och mina föräldrar har sitt; låt varje människa följa sin egen stig.
När pappa och mamma insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, hotade de med att kräva underhåll. Deras ord vände mig helt bort från dem. Om jag tidigare tvekat vid mitt beslut och funderat på att hjälpa dem med pengar, vill jag nu inte ens tänka på dem.
Är jag på rätt sida, eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar?
