En kylig höstdag står jag vid busshållplatsen och väntar på bussen. Regnet börjar falla och det är bara fem minuter kvar tills bussen ska gå. Jag söker skydd och kliver in i vänthallen, sätter mig ner och tar upp telefonen för att se dagens nyheter. En livfull äldre dam, som ser ut att vara full av energi, slår sig ner på platsen bredvid mig och vi börjar samtala. Det märks att hon är social och gärna vill prata, så vi diskuterar vädret och andra vardagliga saker. Hon är pratglad och snart börjar hon berätta delar av sin livshistoria.
Hennes liv har inte varit lätthon drabbades av en tragisk olycka som gjorde henne hemlös. Huset där hon bodde var en parvilla där hon hade ena halvan och en annan familj bodde på andra. Vid en vild fest hos grannarna startade en brand som snabbt spred sig till hennes del av huset. Trots att hon lyckades rädda några ägodelar, förlorade hon sitt hem.
Utan någonstans att ta vägen fick hon flytta in hos sin dotters familj i en annan stad. Men bara en vecka senare berättade dottern upprört för henne att hennes närvaro blev för tung, och att hon måste hitta någon annanstans att bo. Det gjorde ont att höra hur hennes egen dotter behandlat henne efter allt hon gjort.
När jag frågar var hon bor nu, berättar hon att hon har tagit sin tillflykt till ett tomt hus i byn. Jag erbjuder min hjälp, men hon tackar vänligt nejhon säger att hon klarar sig själv. Efter vårt samtal följer jag henne till bussen och tar ett foto på henne och bussens destination. När jag kommer hem bestämmer jag mig för att agera och kontaktar byns ordförande. En vecka senare åker jag dit med mina vänner, som är ett gäng skickliga byggnadsarbetare.
Vi har fått råd från ordföranden och har en bild av hennes lilla hus, så vi vet ungefär vad som behöver göras. Men när vi kommer fram blir vi djupt berörda av husets skickvarken golv eller tak finns, och rinnande vatten är ett problem på grund av trasig VVS och begränsad ekonomi.
Under en intensiv vecka använder vi våra kunskaper. Med stöd från bygden och generösa bidrag lyckas vi återställa huset. Nu har hon rinnande vatten och ett fungerande toalett. I de två små rummen har vi bytt ut taket, putsat väggarna och lagt nytt golv. Hennes tacksamhet är den bästa belöningenhon omfamnar var och en av oss och torkar glädjetårarna från våra kinder.
Godheten stannade inte där. Hela byn engagerade sig, byggde ett staket, städade gården och tog emot oss som hedersgäster, bjöd på mat och till och med erbjöd oss boende. Denna upplevelse har övertygat mig om medkänslans kraft och den svenska gemenskapens värme.
