Vet du vad som hände i helgen? Jo, min mans kusin kom och hälsade på oss.
Alltså, kanske är jag lite gammaldags, och kanske är det annorlunda nu för tiden men jag har svårt att tro det egentligen.
Min mamma sa aldrig specifikt att när man hälsar på släkten ska man ta med sig presenter men ändå sitter det där i mig, som 1+1. Jag har liksom alltid tänkt att det är självklart kanske har jag plockat upp det från böcker, filmer och teater.
I lördags kom alltså min mans kusin hit. Anledningen var lite sorglig det var begravning för hans farbror, men inte på min sida av släkten.
Vi hade i alla fall blivit tillfrågade i förväg om de kunde bo över hos oss, och vi sa såklart att det var lugnt, det ordnar vi!
Så på kvällen dök de upp tre stycken, med sonen och hans fru. Jag lagade ordentligt med mat, stekte en hel plåt kött, fixade sallader och allt möjligt. Sen satt vi vid bordet, skålade och pratade om hur längesen det var vi sågs. På kvällen bäddade jag åt alla, och morgonen därpå dukade jag fram frukost mackor, te och kaffe.
De åkte sedan iväg på begravningen, kom tillbaka, satt och pratade en stund, och sedan for de hemåt igen.
Allt var egentligen trevligt. Men de kom verkligen tomhänta. Inte ens en flaska vin fick vi.
Du vet, min mans pappa som gick bort för några år sedan, han var faktiskt den där kusinens gudfar. Och frun till pappa alltså, svärmor bor ju med oss nu. Kusinen visste om det. Herregud, vi har det gott ställt, det handlar inte om pengar, men han hade väl ändå kunnat ta med en ask choklad till den gamla damen? Hon väntade hela lördagen, stod och kikade ut genom fönstret Hon blev nästan tårögd, så rörd var hon.
Själv hade jag gjort på ett helt annat sätt.
För det första hade jag tagit med mig alkohol, och inte bara en flaska. Barnen och äldre hade fått något sött, och så hade jag nog haft med mig någon liten minnessak eller present. Jag hade faktiskt funderat över vad som kunde passa till var och en.
Och jag hade definitivt tagit med egna lakan, så man inte ställer till med merjobb.
Det är inte som att de är fattiga heller, då hade jag inte brytt mig. Men den här kusinen, han är sällan här och varje gång kommer de med tomma händer. En annan gång när han kom, skickad från jobbet för något möte, stannade han en natt och inte ens då hade han med sig någonting.
Och när han satt där så snackade han bara om hur mycket fisk de fått och vilka sorter och hur stora de var. Jag hade blivit jätteglad om han åtminstone hade tagit med sig en liten abborre eller något!
Alltså, det är inte så att jag sörjer maten jag har inga problem med att bjuda folk, men jag känner mig bara utnyttjad, om du fattar vad jag menar.
Sådär blir det faktiskt varje gångMen vet du vad? När de hade åkt och huset plötsligt kändes tyst och lite tryckande, stod jag kvar i köket bland krukorna och det bortplockade porslinet och kände hur det hettade till bakom ögonlocken. Svärmor kom stapplande in, satte sig försiktigt på en stol och skakade misstroget på huvudet. Jag frågade henne om hon ville ha te, och när jag räckte över koppen tog hon min hand. Hennes gamla fingrar kramade min hårt.
Det var ändå fint att du tog hand om oss, mumlade hon lågt. Fint på riktigt.
Och där och då, mitt i all min irritation, insåg jag något: ibland är gåvan inte en pudrad chokladask eller en abborre på diskbänken. Ibland är gåvan att ha dörrarna på glänt, att ha maten varm och sällskapet mjukt att landa i när livet råkar skava. Kanske kommer de alltid tomhänta, kusinen med sitt prat om fisk och resvägar men när de åker hem har de förmodligen fått mer än de anar.
Jag log mot svärmor och klappade hennes hand tillbaka. Vi får vara snälla ändå, sa jag, nästan som för att påminna mig själv. Hon gäspade och log svagt. Och plötsligt kände jag att det räckte.
Nästa gång kanske de har med sig något men om inte, så är det kanske ändå vi som ger mest. Och kanske är det just det som gör mig rikare än alla abborrar i världen.
