Min mans föräldrar vägrar acceptera skilsmässan – de försöker ständigt återförena honom med hans exfru. “Förstår du inte, de har ju ett gemensamt barn!” – klagar min svärmor. Jag är gift med en man vars föräldrar i över fyra års tid vägrat inse att deras son faktiskt är skild. Trots att vi gifte oss för tre år sedan och lever ett lyckligt liv fortsätter de att försöka få ihop honom med hans exfru. Enligt min svärmor fattade han ett dumt beslut när han skilde sig och nu borde han göra allt han kan för att reparera relationen till sitt gamla svärföräldrahem, eftersom hans son fortfarande bor där. När jag träffade Adam var han redan frånskild och hans exfru hade gift om sig. Men min svärmor vill ändå att han ska återförenas med sitt gamla liv, och fortsätter bjuda in hans exfru på släktkalas och prata om hur “fint de var tillsammans”. Både Adam och hans exfru är dock obrydda och har båda gått vidare – kontakten handlar bara om sonen. Själv har jag inga problem med Adams förflutna, men det gör uppenbarligen hans familj. Jag har insett att relationen till min svärmor aldrig kommer bli särskilt hjärtlig – varje gång vi ses tar hon upp Adams förra familj och försöker lämna antydningar eller spela ut oss mot varandra. Adam försöker lugna sin mamma men mönstret återupprepas ändå. Jag vill inte ha egna barn just nu, men svärmor hoppas att det ska lösa alla problem när vi får barn tillsammans – något jag starkt betvivlar. Föräldrar som inte vill släppa taget: Min svärmor försöker tvinga ihop min man med hans exfru – “De har ju ett barn tillsammans!”

Alltså, du skulle bara veta hur mina svärföräldrar håller på. Det skulle kunna vara ett kapitel ur en svensk släktroman! Trots att deras son, min man Adam, har varit skild i över fyra år, verkar de bara vägra acceptera det. Det är som att de lever i förnekelse och ständigt försöker få honom och hans exfru, Linnea, att hitta tillbaka till varandra. Deras ständiga argument är ju förstås: De har ju en son tillsammans! Min svärmor, Margareta, tjatar om det där varje gång vi ses.

Adam och jag gifte oss alltså för tre år sedan och trivs fantastiskt bra tillsammans. Men hela tiden tycker Margareta att Adam har begått sitt livs misstag. Hon kan snacka om att han borde göra allt han kan för att lappa ihop relationen med sitt ex och hennes familj för deras sons skull, såklart.

Du ska veta att när jag lärde känna Adam hade han redan varit skild ett tag. Allt skulle ha varit moget och överenskommet, enligt honom. Linnea hade dessutom redan gift om sig och såg ut att vara nöjd med sin nya make. Tydligen var det en ny romans som låg bakom att det tog slut mellan dem, men ärligt talat sånt är väl rätt vanligt nuförtiden, eller hur?

Adam har själv berättat att deras giftermål kanske var ett misstag från början. Hans mamma pressade dem att gifta sig när Linnea blev gravid, och han var knappt kär han var bara tillsammans med henne och det var liksom det. Han har sagt rakt ut att han aldrig gift sig med henne om det inte varit för barnet.

Jag har aldrig känt mig hotad av Linnea. När vi träffades såg jag snabbt att Adam verkligen inte längtade tillbaka till sitt gamla liv hela honom sa bara likgiltighet när han pratade om sin gamla familj. Och Linnea var likadan. Det enda kontakten de hade var när det gällde deras son, Axel.

Men Margareta, min svärmor, kan bara inte släppa drömmen om den där stora återföreningen. Inte Henning, svärfar, heller. De har alltid försökt blanda sig i och har haft väldigt svårt att acceptera mig. Margareta kunde fråga när vi sågs på tu man hand: Varför ska du vara inblandad i någon annans familj? Ni är ju båda så unga!

Jag svarade att om Adam fortfarande varit gift hade jag givetvis hållit mig undan. Men han är ju faktiskt fri. Fast då brukade Margareta bara tystna när Adam dök upp. Det blev rätt tydligt för mig att vi aldrig skulle bli nära vänner, hon och jag. Det störde mig inte nämnvärt, om jag ska vara ärlig.

Efter vårt bröllop flyttade vi ihop och har bara setts med svärföräldrarna vid storhelger. Då blir jag såklart bombarderad med Margaretas nostalgiska utläggningar om den gamla fina familjen. Adam försöker lägga band på henne, han står inte heller ut, men så landar vi alltid i samma tjat igen.

Vi har inte haft någon brådska med barn heller. Har inte riktigt sett mig själv som mamma än, och Adam har ju redan en son. Margareta är såklart nöjd med att i alla fall ha sitt älskade barnbarn Axel.

När Adam hade skilt sig satte sig Margareta på tvären ännu mer. Plötsligt började hon bjuda in Linnea till julen och midsommar och suckade nostalgiskt över deras gamla familj. Allt Linnea gjorde, hyllades till skyarna.

Men Linnea verkade aldrig bry sig. Hon bara dök upp, hälsade och satt där, utan att engagera sig eller lägga sig i. Hennes likgiltighet gick nästan att ta på.

Margareta försökte till och med få Adam att bli svartsjuk på Linnea, och mig på Adam. Hon har ringt mig flera gånger och frågat om jag visste var Adam var, och om jag inte visste det antog hon att han var med sitt ex. Hon kunde till och med skicka iväg honom till Linnea för något ärende. Allt möjligt riktigt påhittigt.

Jag är inte särskilt svartsjuk av mig, men till slut blev det bara tröttsamt. Om man ser på Adam och Linnea utifrån så finns det verkligen inget där längre, och det finns det nog aldrig igen. Men att de har ett gemensamt barn gör såklart saker lite mer komplicerade. Adam skickar pengar till Linnea varje månad det handlar om underhåll, så klart, några tusenlappar. Han snackar med Axel ibland och de umgås här hemma då och då. Linnea varken kräver mer eller gör det svårt för oss. Hon är faktiskt riktigt rimlig. De beter sig precis som vettiga människor: de lever sina egna liv, men respekterar varandra.

Enda abret är ju Margareta. Hon slutar aldrig snickra på sina planer. När ska hon sluta? När ska hon fatta? Adam tror att allt kanske lugnar ner sig när/om vi får ett barn tillsammans då blir hon upptagen med det. Men för att vara ärlig jag är skeptisk.