Det har nu gått ett år sedan vårt första barn kom till världen. Händelsen betydde mycket för hela familjen, och därför bestämde sig mina svärföräldrar för att ge oss en storartad gåva de erbjöd oss deras lägenhet i centrala Göteborg. Självklart kunde det varit fantastiskt glädjande, men i mitt inre längtade jag tillbaka till de tidigare hyrda hemmen, och jag kan inte låta bli att känna att svärföräldrarna bär en viss del av ansvaret. Efter bröllopet hade min fru, Majken, och jag nöjt oss med en liten hyresrätt i Mölndal. Båda jobbade vi hårt, betalade hyran punktligt och drömde om att en dag hyra ett litet hus i förorten.
Plötsligt fick vi veta att Majken var gravid. Planen var egentligen att skjuta på familjebildningen i några år till, men livet ville annorlunda. När svärföräldrarna fick reda på att de snart skulle bli morföräldrar, bestämde de sig för att göra sitt yttersta för sitt kommande barnbarns bekvämlighet.
Med stor generositet köpte de ett rött trähus i närheten av Varberg och erbjöd oss sin rymliga tvåa istället. Eftersom de hade det gott ställt såg de till att göra ytliga renoveringar och hjälpte oss att uppdatera våra gamla möbler. Vi var verkligen tacksamma för presenten, men vi blev aldrig tillfrågade gällande planlösning eller inredning. Vi tackade artigt och flyttade in, omedvetna om att livet snart skulle ta en mer utmanande vändning.
Svärföräldrarnas frekventa besök blev snabbt vardag. Ofta möblerade de om precis som de ville. Jag kände mig som en gäst i mitt eget hem, utan rätt att säga ifrån. Min svärmor gick till och med igenom våra garderober och matkällare, ibland när vi inte ens var hemma. Mitt behov av eget utrymme försvann, för till och med placeringen av ett vanligt glas diskuterades och kritiserades. Då och då städade de hela lägenheten, och kastade sådant som de ansåg onödigt, vilket ledde till att vi fick lägga timmar på att leta reda på viktiga saker. En gång råkade svärfar slänga bort några nödvändiga papper, vilket ledde till ett rejält bråk mellan honom och Majken. De pratade inte med varandra på flera månader efteråt. Nu funderar jag på hur vi ska kunna återta vår självständighet kanske är det dags att byta lås på dörren.
Det senaste året har lärt mig att generositet ibland kommer med villkor, och att självbestämmande och personligt utrymme är ovärderligt i längden.
