De konstiga vanorna hos min sambos släktingar har alltid förvånat mig. Jag kan med stolthet säga till andra att de aldrig blandat sig i våra familjeangelägenheter och att de alltid behandlat mig som en självständig individ, vilket jag verkligen uppskattar. Men det finns ändå något som gnager de är fast övertygade om att man ska klara allt på egen hand, trots att de har gott om pengar och har fått ett rejält arv från tidigare generationer.
Visst förstår jag värdet av självständighet, men det känns ibland som att de kunde sträcka ut en hjälpande hand, speciellt när vi faktiskt är släkt. De har två andra lägenheter i Stockholm som står tomma efter nyligen genomförda renoveringar, men när vi försiktigt hintat om att vi gärna skulle flytta in där har vi bara blivit ignorerade. Därför tvingas min familj att hela tiden byta mellan olika hyreslägenheter det känns aldrig som vi får ro. Mina egna föräldrar bor på landet utanför Sundsvall och har inte råd att stötta oss ekonomiskt, så det är upp till oss att få till det.
Vårt ekonomiska läge är trist vi klarar oss knappt på våra gemensamma inkomster, hyran och mat tar nästan hela månadslönen. Det blir inget kvar till nöjen eller ens minsta sparande för framtiden. Jag har försökt prata med min svärmor, Eva, om hur barnen drabbas av vår osäkra bostadssituation och våra pengaproblem. Men hennes svar gör mig illa till mods. Hon påstår att vi skaffat barn för tidigt och menar att ansvarsfulla människor alltid sätter boendet först. Det gör ont att höra henne lägga all skuld på oss och samtidigt blunda för barnens behov.
Jag känner mig kluven jag vill inte skapa konflikter men inser att de värderar sina fastigheter högre än sina barnbarns välfärd. De hjälper ibland till, till exempel genom barnpassning, men annars tänker de mest på sitt eget bekväma liv. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla relationen sund framöver.
De blir ju äldre och kanske behöver vår hjälp i framtiden. Kanske kommer de då förstå vad vi gått igenom och be oss om stöd. Men fram till dess står jag i valet och kvalet mellan att vilja behålla en god relation och samtidigt känna besvikelse över deras likgiltighet inför våra barns mående.
Personligen har jag lärt mig att man aldrig kan förvänta sig att någon annan ska komma till ens undsättning i Sverige måste man verkligen lita på sig själv, även när släkten har resurser och möjligheter. Styrkan ligger i att acceptera det man inte kan ändra och ta hand om sin familj, oavsett hur omgivningen beter sig.
