Svärföräldrarna till min man är ganska speciella. Ibland kan jag skryta inför andra om att de aldrig har blandat sig i våra familjeangelägenheter och att de verkligen har behandlat mig som en egen person, vilket jag uppskattar mycket. Samtidigt har jag också något att beklaga mig över de är fast övertygade om att man ska klara sig på egen hand, trots att de är välbemedlade och har ärvt en betydande förmögenhet från sina släktingar. Jag förstår värdet av att vara självständig, men det är svårt att inte känna att de skulle kunna ge lite stöd, särskilt nu när vi är en familj.
De har två andra lägenheter i Stockholm som står tomma på grund av nyligen utförda renoveringar, men när vi antydde att vi gärna skulle vilja bo där blev vi ignorerade. Det här har resulterat i att vi tvingas flytta runt mellan olika hyreslägenheter hela tiden. Min egen familj har inte möjlighet att stötta oss ekonomiskt, eftersom mina föräldrar bor ute på landet och har väldigt begränsade resurser. Det känns nästan omöjligt för oss att spara till en egen lägenhet med tanke på vår nuvarande ekonomi. Våra inkomster räcker precis till att betala hyran och de mest nödvändiga utgifterna, så det blir knappt något kvar för sparande eller fritid.
Jag har försökt nästan desperat att förklara vår situation för min svärmor. Jag har antytt och klagat över den otrygghet våra barn upplever på grund av vårt ständiga flyttande och de ekonomiska svårigheterna. Men hennes svar har varit besvikelse. Hon har anklagat oss för att ha för små barn och sagt att ansvarsfulla människor prioriterar att äga sin bostad. Det gjorde ont att höra henne avfärda våra bekymmer och skylla vår svåra situation på oss själva.
Jag känner mig kluven jag vill inte förstöra relationen med dem, men samtidigt inser jag att de tycks värdera sina ägodelar mer än sina barnbarns välmående. Visst hjälper de till ibland, exempelvis genom att passa barnen, men jag vet inte hur jag ska fortsätta att ha en sund relation framöver. Det känns som om deras egna bekvämlighet alltid går före sonens familj.
Samtidigt ser jag att de börjar bli till åren och kanske kommer att behöva vår hjälp senare. Kanske kommer de då att förstå vilka utmaningar vi står inför och söka vår stöd. Men fram till dess vet jag inte riktigt hur jag ska hantera den här känsliga situationen, där jag slits mellan att hålla relationen levande och min besvikelse över deras bristande omtanke om barnbarnens välmående.
