Min man hade en farmor. Han brukade tillbringa varje sommar hos henne i hennes hus utanför Uppsala. Hon hade inget emot att ha honom där. På den tiden drev hon eget företag och fixade allting själv. Hon sålde medicinalväxter till apotek runt om i Svealand. Min man vet inte exakt hur allt var organiserat, men han minns att farmor tjänade ovanligt bra enligt den tidens mått. Hon var en kvinna med stark och säregen personlighet. Hon älskade min man och snålade aldrig med maten, men gav honom aldrig ens en tjuga för små nöjen. Alla trodde att hon sparade till något särskilt mål.
Farmor hade stora garderober hemma fyllda med lådor, och allting var låst med nyckel. Som barn var min man ofta nyfiken på vad som gömde sig där inne, men farmor svarade alltid likadant det där var till jobbet, inget för barn.
Så småningom förändrades tiderna i Sverige. Företagandet blev vardag och konkurrensen tog ut sin rätt farmor blev utkonkurrerad. Då började hon arbeta som helare och hjälpte folk med sina kunskaper om örter, utan att ta betalt för det. Trots detta fick hon ofta besök av mycket förmögna stockholmare.
Vi brukade hälsa på henne medan hon levde. Hon levde mycket fattigt gick omkring i slitna kläder och åt ytterst enkel mat. Vi tog alltid med oss mat, men hon vägrade ta emot det. Hon menade att vi inte skulle skämma bort henne hon hade vant sig vid denna livsstil.
När farmor gick bort testamenterade hon huset till min man. När vi kom dit för att reda ut arvet hittade vi hennes skafferi fullt av mat men allting var för gammalt. Vi förstod att hennes tacksamma klienter hade lämnat dessa gåvor, men hon hade alltså aldrig ätit av det. Den verkliga överraskningen väntade dock när vi öppnade hennes garderober. Därinne fanns det dyrbara saker i mängder riktiga rariteter från nittiotalet, som ett litet museum. Allting i högst märkliga mängder.
Varför hade hon sparat sina pengar på sådant som förlorar sitt värde, istället för att använda dem när hon kunde ha haft glädje av dem? Jag förstår mig inte på henne än idag. Men kanske är livets lärdom här att pengar och ägodelar inte betyder så mycket, om man inte tillåter sig själv att leva och njuta med dem man älskar medan tiden ännu finns.
