Men snälla Simon, kan du inte bara komma? Jag får panik, vattnet sprutar överallt och jag håller på att översvämma hela lägenheten! Du vet ju hur sur Margit på våningen under blir hon ringer ju bostadsrättsföreningen för minsta lilla! Mina händer bara darrar, jag hittar inte ens huvudkranen! rösten i luren skar genom hela köket, så skarp och klagande att Elin inte behövde höra på högtalare för att uppfatta varje ord även från andra sidan köksbordet.
Elin lade bestämt ner gaffeln på tallriken. Det klirrande ljudet mot porslinet lät som ett startskott för ännu en runda i en match hon spelat i tre år nu. På andra sidan satt hennes man, Simon, och såg beklämd ut medan han växlade blicken mellan den ljumna viltgrytan och den blinkande mobilen.
Louise, lugna dig, mumlade han i telefonen. Vilken kran menar du? Under diskbänken, eller kanske på toaletten? Du måste stänga av huvudvattenkranen.
Jag vet inte var den är! Snälla Simon, kom hit, jag ber dig! Jag är livrädd tänk om det är hett vatten? Jag är ensam, snälla!
Simon såg på Elin. I hans ögon syntes den där blandningen av bön och uppgivenhet som blivit alltför bekant för henne.
Elin, hör du? Det kommer bli en översvämning. Louise har ju ingen koll på sånt här, som ett barn. Jag måste åka.
Såklart du måste åka, svarade Elin med stadig röst, och dolde stormen inom sig. Det är ju inte så att vi firar vår bröllopsdag idag, eller att vi planerat den här kvällen i veckor. Och visst var det inte tre timmar jag stod vid spisen? Åk du, Simon. Rädda Louise. Hon klarar sig ju aldrig utan dig.
Börja inte nu, va, sa Simon, reste sig och ryckte åt sig bilnycklarna. Vi har ju känt varandra sedan vi var små man hjälper en vän i nöd! Det går fort, jag byter packning och så är allt fixat. Stoppa in grytan i ugnen så den inte kallnar.
Ytterdörren slog igen. Elin stod kvar i den hemtrevliga lägenheten, fylld av doften från festmåltiden och bismaken av besvikelse. Hon gick till fönstret och såg Simons bil försvinna ut i den regntunga kvällen.
Louise. Det namnet hade blivit tredje hjulet i deras äktenskap. Barndomsvän, gamla klasskamraten, som en av grabbarna Simon gav henne tusen namn. Hon dök upp igen efter sin skilsmässa, och sen dess dominerade hon deras liv. Först små enkla tjänster: köra ett flyttlass, fixa tv:n. Snäll och hjälpsam som Simon var, tackade han ju självklart inte nej.
Men aptiten växte. Snart blev behoven akuta: punktering på motorvägen, hyllan som fallit, ett skåp som inte gick att skruva ihop ens i nödfall alltid lagom när Elin och Simon hade egna planer.
Elin var ingen svartsjuk dramaqueen. Hon visste vad riktig vänskap var. Men magkänslan viskade att det inte bara handlade om trasiga kranar. Louise, snygg och välvårdad, med tillgjort oskyldig röst och en blick som bara var reserverad för män, spelade rollen av hjälplös flicka in i det sista och Simon gick alltid på det, rak i ryggen likt en hjälte.
Elin ställde in grytan i kylen. Aptiten var borta. Tre timmar senare kom Simon hem smutsig, trött men ganska nöjd.
Puh! Hann precis. Det höll på att bli sjö överallt. Sifonen lossnade, fick dra till Beijer Bygg för att köpa packning. Louise blev jätterädd, drack hälften av min kamomill.
Fick du åtminstone en kopp te som tack, du hjälte? frågade Elin och låtsades bläddra i en bok.
Ja, och hon bjöd på hallongrotta också. Hon hälsar till dig och ber om ursäkt att hon förstörde kvällen.
Hallongrotta? tänkte Elin. Intressant, när hon påstod sig vara i panik över kranen, bakade hon samtidigt kakor?
Hon sa inget högt. Bråk var lönlöst Simon gick direkt i försvarsställning och beskyllde Elin för misstänksamhet. Elin bestämde sig: Nästa gång skulle hon följa med. Louise skulle inte få ha Simon för sig själv längre.
Nästa chans kom skrämmande snart. Lördag morgon, de skulle till landet. Solen sken, grillningen förberedd, och Elin såg framför sig en kväll på verandan med vin.
Simons telefon ringde när han höll på att bära ut grillkol. Elin kände igen signalen det var en särskild ringsingal för Louise.
Ja Louise? Det ryker? Simons ansikte blev stelt. Lukar det bränt? Inget, låt bli allt elektriskt, slå av jordfelsbrytaren! Okej, vi kommer direkt.
Han lade på och såg skuldfullt på Elin.
Elin, det är…
Elfel? avbröt hon.
Värre. Elskåpet gnistrar, hela lägenheten luktar bränt. Hon är rädd att det börjar brinna. Någon elektriker får man ju inte tag på helg, och de privata tar hutlöst betalt och har ingen tid.
Jag förstår, sade Elin lugnt och ställde ner blomlådorna. Så landet får vänta?
Nej, men vi svänger förbi Louise snabbt, jag kollar, beställer jour om det behövs. Det ligger nästan på vägen. En timme bara.
Jag följer med, sa Elin.
Simon såg förvånad ut.
Varför då? Du är ju ingen elektriker. Stanna hemma, jag är strax tillbaka.
Nej Simon, vi ska till landet. Vi tar vägen förbi Louise, du fixar det där, SEN drar vi. Jag vill inte vänta på att du kanske kommer tillbaka. Dessutom var det länge sen jag träffade Louise.
Simon hade inget val. I bilen trummade han på ratten, Elin höll masken, trots att allt i henne var spänt.
Louise mötte dem i silkig morgonrock, sminket perfekt. När hon såg Elin kliva ur bilen frös hennes leende till just för ett ögonblick, men hon återhämtade sig snabbt.
Åh Elin! Så oväntat! Och jag ser ut så här, helt förskräckt och ospacklad! Kom in, kom in. Simon, du är min räddare, du måste se elskåpet!
De gick in. I hallen kändes en svag lukt av bränt plast, men det var inget dramatiskt. Simon gick direkt till elskåpet, drog fram skruvmejsel och multimeter.
Elin, följ med till köket och ta en fika medan Simon jobbar, kvittrade Louise och försökte dra iväg Elin från hallen.
Nej tack, jag håller Simon sällskap. Jag kanske kan lysa med ficklampan?
Ficklampa, haha, Simon klarar ju allt med stängda ögon! Eller hur Simon?
Simon grymtade medan han jobbade.
Louise, varför ringde du inte jouren? undrade Elin med stadig blick. De har ändå öppen dygnet runt.
Skulle aldrig falla mig in! De där elektrikerna kommer in med leriga skor, trampar runt och skäller. Simon är ju som min egen bror och har guldhänder. Honom litar jag på.
Simons guldhänder, svarade Elin allvarsamt, var tänkta för grillspettet i dag. Vi skulle till landet.
Förlåt, förlåt, jag förstör alltid allting! Det är så svårt att klara sig ensam, du förstår nog inte hur tufft det är, Elin. Du har ju Simon.
Simon var klar efter 15 minuter.
Det var bara en glapp kontakt. Åtgärdat, men du borde nog byta automatsäkring, Louise.
Kan du göra det, Simon? Köpa rätt modell och installera? Jag betalar dig naturligtvis!
Nej, Simon kan inte, svarade Elin innan han hann säga något. Vi har planer. Du får ringa en elektriker Simon kan skriva modellnumret på en lapp.
Louise slängde en arg blick på Elin, men vände sig snabbt till Simon:
Men ta i alla fall en kopp kaffe! Jag har köpt eclairs, dina favoriter!
Nej tack, vi är mätta, sade Elin och tog Simons arm. Nu åker vi. Vi har schema att hålla.
Ute i bilen suckade Simon medlidsamt men försökte ändå:
Elin, du behöver inte vara så hård. Hon vill ju bara ha hjälp.
Hon använder dig, Simon. Du ser verkligen inte? Morgonrock, ögonen… Hon vill ha din uppmärksamhet, inte hjälp med elen.
Sluta nu, vi är kompisar sedan urminnes tider. Jag är som en bror för henne!
Som den där bekväma brodern som fixar allt och boostar hennes ego. Lagom praktiskt för henne.
Resan till landet blev tyst. Elin visste att det inte var över Louise skulle inte ge sig. Hon älskade att manipulera och se Simons hjältemod i aktion.
Uppgörelsen kom två veckor senare. Simon var på tjänsteresa; hemkomst fredag kväll. Elin lagade middag och längtade efter kvällen. Klockan sex ringde Simon:
Elin, jag blir lite sen. Släpper in till stan nu men Louise ringde… Katastrof igen.
Vad är det den här gången? Elin isade till.
Ny gardinstång, tung, smidd. Hon tappade den på foten och kan inte gå, påstår hon. Och stången ligger mitt i rummet. Hon vill att jag ska komma förbi, flytta stången och köpa salva på apoteket. Det går fort.
Elin drog efter andan.
Simon, åk hem. Jag tar hand om det här.
Du? Varför?
Jag har bättre koll på krämer för blåmärken, och kan hjälpa henne med foten. Du är trött, Simon. Kör hem, värm grytan. Jag är där snart.
Okej… bara var snäll mot henne. Hon har ju ont.
Elin lade på och började agera. Hon ringde en lokal “Fixarservice”, valde den mest stadiga och rutinerade hantverkaren och beställde hemleverans av förbandslåda och smärtstillande till Louise.
Elin körde till Louises adress. Precis när hon parkerade kom ett apotekbud och ringde på. Elin tog paketet och gick upp. Dörren stod öppen Louise förväntade sig Simon, ville släppa in hjälten smidigt.
Elin gick rakt in.
I vardagsrummet lös stearinljusen, två vinglas stod framdukade. Louise låg på soffan i morgonrock med foten utsträckt bredvid en strategiskt placerad gardinstång.
Simon, är det du? Åh, det gör så ont… tog du salvan?
Elin tände stora taklampan. Romantiken försvann. Louise satte sig kvickt upp, foten glömd.
Elin?! Varför är du här? Var är Simon?
Simon är hemma, sade Elin lugnt och ställde apotekspåsen bredvid vinet. Här är dina saker.
Jag behövde Simons hjälp! Han kan bära stången!
En fixare hänger upp den. Han är på väg, och salvan är betald.
Samtidigt ringde det på dörren fixaren, robust och affärsmässig, klev in med verktygslåda.
Var det någon som behöve hjälp med en gardinstång?
Där inne, Louise visar, sade Elin.
Fixaren började jobba, Louise stirrade hatfullt på Elin.
Varför gör du så här? viskade hon medan det borrades i väggen.
Jag hjälper. Nu får du riktig hjälp, och min man får vila. Ville du ha karln eller min man?
Louise reste sig, glömde foten.
Stick! Hur vågar du spela duktig? Simon kommer ledsna på dig!
Kanske, men han är min. Det är pinsamt att alltid behöva låna andras män, Louise. Du är en attraktiv kvinna sök någon egen.
UT! skrek Louise.
Gärna. Fixaren är klar om tjugo minuter. Trevlig kväll, och akta foten du verkar ovanligt pigg för en skadad.
Elin gick. För första gången på länge kände hon sig lätt.
Hemma mötte Simon henne med oro.
Hur var det, då? Har hon brutit foten? Hon svarar inte.
Foten är okej hon sprang runt. Fixaren hänger upp stången, allt klart.
Varför fixare? Jag kunde…
Sätt dig, Simon.
Han gjorde som hon sa.
Har du verkligen inte fattat vad som pågått? Stearinljus, två glas, morgonrock och alltid akuta problem när jag inte är där?
Simon rodnade och tittade ner i bordet.
Kanske anade jag… Men vi är ju gamla kompisar. Jag ville inte vara taskig, och hon är väl ensam.
Ensam? Hon spelar ut dig. Du stal tid från oss för att pyssla om Louise. I kväll såg jag vems sällskap hon längtar efter inte fixarens, kan jag säga.
Simon var tyst.
Förlåt, sa han tyst. Jag är en idiot.
Lite, men en snäll sådan. Och jag älskar dig. Men från och med nu: Louises akutnummer blir Fixarservice. Hon ringer dem, inte dig.
Okej, lovade Simon. Jag förstår nu.
Louise hörde aldrig av sig igen. Inte efter en vecka, inte efter en månad. Stoltheten, eller det som fanns kvar av den, satte stopp.
Ett halvår senare såg Elin henne på NK med en proper man, famnen full av exklusiva påsar helt nöjd med livet. De möttes med ögonen, Louise fnös och gick förbi.
Elin log bara. Äntligen hade Louise hittat någon som blev hennes alldeles egna karl. Hemma hos Elin och Simon var det tyst och lugnt ingen mer panik över droppande rör eller dammsugare.
På kvällarna dricker de te, planerar resor och vet: När de säger landet så blir det landet för gränser måste man bevaka, till och med mot världens mest hjälplösa människor.
