Men snälla Erik, kom igen! Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra nu, vattnet sprutar åt alla håll, jag kommer översvämma grannarna! Och du vet ju hur sur människan där nere är, hon kommer ringa bostadsrättsföreningen innan jag hinner blinka! Mina händer bara skakar, jag hittar inte ens huvudkranen! Rösten i telefonen var så gäll och beklagande att den hördes ända till andra sidan köksbordet, även om mobilen inte stod på högtalare.
Majken lade långsamt ner sin gaffel mot tallriken. Klirret mot porslinet lät som en stor klocka som inledde ännu en runda av samma kamp, den som Majken utkämpat i tre långa år. Mitt emot satt hennes man, Erik, tuggade på sina läppar och kastade blickar mellan den nu ljumma köttsoppan och den lysande skärmen.
Ulrika, lugna dig, viskade han i telefonen. Vilken ventil? Under diskhon eller i badrummet? Stäng av huvudkranen!
Jag hittar den inte! Erik, snälla kom hit! Jag ber dig! Jag är så rädd! Tänk om det är hett vatten? Jag är ensam, jag vet inte vad jag ska göra!
Erik tittade upp på Majken. I hans ögon såg hon samma blandning av bön och uppgivenhet som hon börjat känna igen för väl.
Majken du hör väl? Det blir översvämning om jag inte åker. Ulrika klarar inte sånt själv, hon blir som ett barn när det händer något. Jag måste åka.
Självklart, svarade Majken med stadig röst. Det är ju inte vår bröllopsdag idag. Och vi har inte planerat den här kvällen i två veckor. Och jag har såklart inte stått vid spisen i timmar. Åk du, Erik. Rädda Ulrika. Hon kan ju inte klara sig utan dig.
Men snälla, börja inte nu Erik for upp, grep bilnycklarna och famlade vid hatthyllan. Vi har ju varit vänner hela livet. Hon har problem, det är klart man hjälper. Jag skyndar mig, det tar högst en timme. Ställ in soppan i ugnen så den inte kallnar.
Ytterdörren slog igen. Majken stod kvar ensam i lägenheten, indränkt av festmatens doft och en tung eftersmak av besvikelse. Hon gick fram till fönstret och såg Eriks bil köra iväg, försvinna in i den mjuka skymningen.
Ulrika. Det där namnet hade blivit som en osynlig, tredje person i deras äktenskap. Barndomsvän, klasskamrat, en i gänget Erik hade kallat henne allt möjligt. Hon dök upp i deras liv strax efter sin skilsmässa och blev snabbt en ständig närvaro. Först var det små saker: behöva hjälp med flytt, fixa datorn. Erik snäll och händig som han var ställde såklart upp.
Men som det sägs aptiten växer vid matbordet. Långsamt förvandlades Ulrikas nödrop till små katastrofer. Bilen fick punktering på motorvägen. Hyllan i badrummet rasade. Skåpet behövde plötsligt monteras, för jag har mina kläder överallt och kan inte bo såhär. Alltid hände det när Majken och Erik hade sina egna planer.
Majken såg sig inte som den svartsjuka typen. Hon förstod vad vänskap innebar. Men hennes kvinnliga intuition viskade att allt inte handlade om trasiga kranar. Ulrika var snygg, välvårdad, med dov blick och förmåga att prata med män som om de vore nordiska gudar. Hon spelade rollen som hjälplös flicka med bravur, och Erik han gick på det varenda gång, bröstade upp sig och blev räddaren i nöden.
Majken ställde undan maten i kylen. Aptiten var som bortblåst. Erik kom hem tre timmar senare: smutsig, trött men märkbart nöjd.
Puh, jag hann dit i tid! Det höll på att bli rena syndafloden. Sifonen gick sönder, fick springa till nattöppet efter packningar. Ulrika var skärrad, drack kamomillte för att lugna sig.
Och bjöd hon sin räddare på kaffe? frågade Majken, med näsan i en bok.
Det gjorde hon, och så bjöd hon på äppelkaka. Hon skickade hälsningar och ursäktade sig för att hon förstörde kvällen.
Äppelkaka, noterade Majken tyst. Så medan hon inte kunde hitta ventilen stod ändå kakan i ugnen? Intressant
Hon sade inget mer. Bråk var verkningslöst Erik slog direkt ifrån sig, beskyllde Majken för kyla och grundlös svartsjuka. Hon beslöt sig: nästa gång skulle hon inte stanna hemma. Nästa gång skulle hon följa med.
Nästa chans kom oväntat snabbt. På lördagsmorgonen skulle de åka till torpet. Solen sken över maj, potatissalladen låg redan i bakluckan, och Majken log när hon tänkte på en lugn kväll på verandan med ett glas vin.
Eriks telefon ringde medan han packade bilen med grillkol. Majken hörde direkt den där signalen den han särskilt lagt in för Ulrika.
Ja, Ulrika? Vadå, det sprakar? Hur illa? Luktar det bränt? Gör inget mer, slå av propparna i hallen! Jag kommer, jag är snart där.
Han la på och såg skuldmedvetet på Majken där hon stod vid grinden med en låda penséer.
Majken, det har hänt något
Eluttag? bröt hon in.
Värre. Elskåpet blixtrar. Det luktar bränt i hela lägenheten, hon är rädd att det börjar brinna. Vaktmästare jobbar inte på helger och elektriker är dyra och kommer sent.
Förstår, sa Majken jämnt. Innebär det att torpplanerna är avblåsta då?
Nej nej, det blir bara en avstickare. Jag kollar vad det är. Om det behövs ringer jag jouren. Tar max en timme.
Bra, sa Majken. Jag följer med.
Erik blev ställd.
Följ med? Varför det?
För att vi ska till torpet. Tillsammans. Vi svänger förbi Ulrika, du fixar elen, och så fortsätter vi. Jag tänker inte sitta hemma och vänta. Dessutom var det länge sen jag såg Ulrika.
Erik invände inte mer. De åkte. Han trummade nervöst mot ratten, medan Majken var lugn och tyst, även om hennes inre var ett enda spänt nystan.
Ulrika öppnade i silkig morgonrock, knappt till knäna, med sminket på plats. När hon såg Majken kliva ur bilen skymtade irritation i ansiktet men sekunden senare låg leendet där.
Men Majken! Hjälp, jag ser hemsk ut, och du får se mig så här! Kom in, kom in. Erik, du är en räddare, det blixtrar här borta!
De steg in, och ja, det luktade plast men väldigt svagt. Erik gick direkt till elskåpet med sin skruvmejsel och mätare.
Men Majken, varför står du där? Följ med in i köket på kaffe, männen får syssla med sitt, smålog Ulrika, försökte lotsa bort Majken.
Tack, men jag står gärna här så länge, kanske Erik behöver hjälp, svarade Majken bestämt. Hålla ficklampan, kanske.
Ficklampa? smålog Ulrika föraktfullt. Erik klarar sig, han kan sånt där med förbundna ögon. Är det inte så, Erik?
Erik muttrade något obestämt med näsan i proppskåpet.
Ulrika, varför ringde du inte jouren? El är ju farligt.
Nejmen, du vet hur de är! Kommer in med smutsiga skor, svär och förstör. Erik, han är som familj och han har gyllene händer. Litar bara på honom!
De där gyllene händerna, markerade Majken, skulle idag ha trätt spett genom nystekt korv på vår grill. Vi var faktiskt på väg till torpet.
Förlåt, som alltid förstör jag! Ulrika höll ihop händerna dramatiskt. Men vad gör man när allt går sönder och ingen man har? Du har tur, Majken. Du har ditt skydd.
Erik var klar efter en kvart.
Det var sladden till automatsäkringen. Jag putsade och drog åt, men Ulrika, du måste låta någon byta proppen. Den är gammal.
Men Erik, snälla, kan du köpa ny? Jag betalar förstås! Och kommer du och fixar?
Erik kan inte, skar Majken av. Vi har redan andra planer. Skriv upp modellnumret åt Ulrika så kan hon ringa elektrikern.
Ulrikas blick mörknade, men vände sig genast till Erik igen:
Men ni måste åtminstone ta en kopp kaffe! Jag har köpt dina favoritbakelser, Erik petit-chouer!
Vi har ätit, sade Majken bestämt, tog Erik i armen. Nu åker vi.
När de satt i bilen igen, pustade Erik ut och började direkt försvara Ulrika:
Men Majken, måste du vara så hård? Hon menar inget illa.
Men Erik, ser du inte hur hon håller på? Halvt genomskinlig morgonrock, de där ögonen Hon vill åt något mer än bara hjälp med sladdar.
Men Majken, vi har ju känt varann sen skolan! Jag är som en bror för henne!
Jo. En mycket praktisk bror som fixar saker och höjer hennes självförtroende. Väldigt praktiskt.
De åkte till torpet, men stämningen var tryckt under försommarnatten. Majken förstod att hon inte sett slutet på detta. Ulrika trivdes alltför bra med sin makt, att dra i trådarna och se någon annans man komma rusande.
Slutet kom två veckor senare. Erik var på jobbresa, skulle vara hemma fredag kväll. Majken ställde i ordning middag, glad att få ha honom för sig själv. Då ringde Erik.
Majken, jag blir lite sen. Ulrika ringde Panik.
Och vad har hänt nu? Majkens ton blev isande. Har ett flygplan kraschat i vardagsrummet?
Nej, hon har köpt en ny gardinstång, tung som bly, försökte hänga upp den själv och tappade på tån. Tån är svullen och gardinstången blockerar hela rummet. Hon undrar om jag kan komma förbi, lyfta undan den och köpa lite smärtstillande i apoteket. Det tar max en halvtimme!
Majken andades djupt.
Erik, hör du på. Kör raka vägen hem. Jag åker till Ulrika istället.
Du? Varför då?
För att jag är kvinna. Jag vet vilken salva som passar och kan hjälpa henne bättre. Du är trött, åk hem och värm maten. Jag är där om en halvtimme.
Okej låt bli att bråka nu. Hon har ont.
Majken la på och satte genast igång. Hon skulle inte åka och plåstra om Ulrika det var faktiskt relationen som behövde behandlas.
Hon googlade Fixare i närheten, hittade en rutinerad snickare efter omdömena, beställde hemleverans av smärtstillande och gasbinda till Ulrikas adress.
Sen körde hon genom stan.
Vid Ulrikas port mötte hon apotekskuriren, tog paketet och gick upp. Ytterdörren stod på glänt; Ulrika väntade väl på att räddaren skulle stiga rakt in.
Majken klev rakt in utan att knacka.
I vardagsrummet var det smått dunkelt, stearinljus brann, en flaska vitt vin stod på bordet tillsammans med två glas. På soffan låg Ulrika i sin silkiga rock, benet sträckt. Gardinstången vilade vid en första anblick nästan arrangerad mitt på golvet.
Erik, är det du? Visst köpte du salvan? jamade Ulrika när hon hörde steg.
Majken tände taklampan. Ljusets skärpa avslöjade hela den danska romantiken som en billig fars.
Ulrika satte sig upp, tån glömd.
Maj Majken?! Var är Erik?
Han är hemma, sa Majken lugnt, ställde apoteksvarorna intill vinet. Jag tog med mig det du bad om. Och lite hjälp.
Vilken hjälp? Jag behövde Erik! Han är stark, han kan sätta upp stången!
Det gör en riktig fixare, sa Majken.
Då ringde det på dörren. Majken öppnade. På tröskeln stod en robust hantverkare i overall med verktygslåda.
God dag, hitbjuden för gardinstången.
Kom in, sa Majken. Gå in i vardagsrummet, så visar värdinnan.
Snickaren gick rätt in, började mäta och ta fram borren.
Betongvägg, det gäller att ha rätt plugg. Var är stegen, frun?
Ulrika låg röd om kinderna, blängde på Majken.
Varför gör du såhär? väste hon medan borrljudet började eka.
Jag hjälper dig. Du bad om hjälp: här är mediciner, här är hantverkare. Erik är hemma med sin fru. Du får nöja dig med det.
Ulrika reste sig, haltade knappt.
Ut med dig! väste hon så högt hon kunde.
Självklart. Hantverkaren är betald, han är klar om tjugo minuter. Ha det gott, Ulrika. Och vila tån du rör dig förvånansvärt obehindrat.
Majken gick ut och kände sig lätt som fjäder. Hon hade lyckats utan bråk, utan hårda ord. Hon bara visade sanningen.
Erik mötte henne hemma, orolig.
Hur var det? Skadad?
Nja, knappt. Hantverkaren är där nu. Fixar gardinstången. Jag betalade.
Va? Jag kunde ju själv
Sätt dig, Erik, sa Majken och pekade på stolen mittemot.
Erik satte sig.
Förstår du verkligen inte vad som pågick? Ljus, vin, morgonrockar? Alltid när jag saknades eller vi hade egna förhoppningar.
Erik rodnade, knådade brödbiten i handen.
Jo jag anade väl. Men vi är gamla vänner, och hon har ingen annan. Jag tänkte att det kanske skulle gå över om jag låtsades inte märka.
Hon manipulera dig. Och medan du försökte göra henne glad, svek du oss. I kväll såg jag det svart på vitt hon väntade på dig. Inget snack.
Erik skämdes, tyst.
Förlåt mig. Jag har varit dum.
Bara lite naiv, och väldigt snäll. Jag älskar dig ändå. Men från och med nu, Erik, hjälper du inte Ulrika mer. Hon kan numret till fixartjänster. Familjetid är vår. Okej?
Okej, sa Erik allvarligt. Jag förstår. Verkligen. Tack för att du tog tag i det.
Ulrika ringde aldrig mer. Inte efter en vecka, inte efter en månad. Stoltheten, eller vad som var kvar av den, hindrade henne.
Ett halvår senare såg Majken henne på NK. Ulrika gick med en stilig man, buren fylld av dyra kassar och såg nöjd ut. Deras blickar möttes, Ulrika höjde hakan och gick förbi som om de aldrig setts.
Majken log bara. Nu fanns det säkert någon ny som bytte lampor åt Ulrika på regelbunden basis. Och hemma i deras familj blev det tyst och tryggt igen, utan panikartade samtal om trasiga kranar.
På kvällarna drack de te, planerade semesterresor och visste: nu, när de bestämt sig för landet, så åker de till landet. Gränserna måste man värna, även om någon spelar hjälplösare än någon någonsin varit.
Och om du uppskattar berättelsen och själv tycker att vänskap har gränser lämna gärna en kommentar nedan om vad du själv hade gjort i Majkens ställe.
