Min mans älskarinna Mila satt i bilen och tittade på sin GPS-skärm. Allt stämde – hon hade åkt till rätt adress. Nu gällde det bara att samla mod och genomföra det hon hade tänkt. Mila tog ett djupt andetag och klev beslutsamt ur förarsätet. Hon gick femtio meter och stannade utanför den lilla kaffebaren. “Kaffehimlen” stod det på skylten. “Vilket namn… himmelskt, jo jag tackar”, tänkte Mila. Hon behövde gå in där, men plötsligt svek viljestyrkan. Kanske skulle hon bara strunta i allt, hoppa in i bilen och köra iväg så långt hon kunde? Nej, sån var inte Mila. Hon var inte här för att ge upp. Hon drog i dörrhandtaget och gick in. Snart skulle hon få se HENNE – sin mans älskarinna och förstörerskan av deras familjelycka. Vad visste hon om kvinnan? Inte mycket, egentligen. Hemlighetsfulla typen gick under smeknamnet “Kattungen”, men det var förstås hennes man som sa så. Hon jobbade här på caféet som servitris. Mila satte sig vid ett fönsterbord och väntade på att någon skulle ta hennes beställning. Där kom servitrisen – det måste vara hon! Mila kände igen tjejen från ett foto hon sett. Nu var hon på väg mot hennes bord. Några sekunder kändes som en evighet för Mila, och tankarna rusade i huvudet – som om de skulle räcka till en hel roman. – Hej och välkommen! sa servitrisen och Mila kastade en blick på hennes namnskylt. “Katja”. Så var det alltså. Fantasi verkar inte min man ha, tänkte hon, att kalla Katja för “Kattungen”. Katja anade förstås inget av stormen i Milas huvud och fortsatte: – Vill du se menyn? När du är redo att beställa är det bara att ropa. Mila gav sitt mest strålande leende, men synade samtidigt rivalen grundligt, som under ett mikroskop. Hur hade hon hamnat här öga mot öga med sin mans älskarinna? Det är en lång historia. Allt började för tio år sedan när Mila gifte sig med Alex, och de bodde lyckliga med åttaåriga dottern Ewa. Men plötsligt – som en blixt från klar himmel – fanns där en älskarinna… I en chockerande vändning fick Mila några dagar innan deras tioårsjubileum veta om “Kattungen” via ett sms på Alex mobil. Hennes första impuls var att rusa till honom och fråga och kräva svar, men för dotterns och familjens skull försökte hon tänka efter innan hon agerade. Tillslut tog hon ändå beslutet: Hon skulle konfrontera rivalen ansikte mot ansikte. Händelserna i Kaffehimlen ledde till en oväntad dramatik på parets jubileumsfirande då Katja plötsligt dök upp – inte bara som servitris, utan som en del av ett spektakulärt practical joke anordnat av Alex med hjälp av ett eventbolag. Känslorna svallade, smärtsamma sanningar kom upp till ytan, och Mila fattade ett svårt men livsnödvändigt beslut som vände på hela tillvaron – och gav styrkan att gå vidare. En skakande, tänkvärd och gripande relationsroman om kärlek, svek, starka kvinnor och nya början – utspelad bland svenska småstadsgator, latteglas och bittra sanningar.

Älskarinnan till min man

Märta satt i sin Volvo och stirrade drömmande på GPS-skärmen, som om själva kartan flöt på en vaggande sjö av mjölk. Allt pekade på att hon befann sig på rätt adress; det bara krävdes att samla ihop sin kraft, suga in den kyliga Stockholmsluften och göra det hon planerat. Hon andades djupt, vred runt nyckeln ur tändningen och klev ut som om benen ville bära åt ett annat håll, men ändå förde henne långsamt femtio steg mot ingången till ett litet café. “Kaffets Himmelrike” stod det med slingriga bokstäver ovanför dörren. Märta snubblade till mentalt ett himmelrike, ett paradis, tänkte hon. Hon skulle in genom dörren, men där vid entrén försvann hennes styrka för en sekund. Tänk om hon struntade i allt, satte sig i bilen och körde hela vägen till Norrland istället? Nej. Det var inte därför hon åkt dit.

Hon ryckte i handtaget och gled in. Nu skulle hon möta HENNE älskarinnan till hennes man, förstörare av deras fina, svenska familjegemenskap. Vad visste Märta egentligen om den här kvinnan? Nästan inget. Alex hade kallat henne “Katten”, men det var så klart hans lilla smeknamn. Hon jobbade här som servitris. Märta satte sig vid ett fönsterbord, hjärtat skenade, kroppen isade av konstiga impulser. Där kom hon servitrisen. Det var hon, utan tvekan, Märta kände igen henne från den kvicka bilden i mobilen. Och nu, drömlikt, gled hon fram till bordet. Tiden förlängdes, tänjdes, Märta hann tänka mer än vad som ryms på en hel bokhylla i Vasastan.

Goddag, sa servitrisen mjukt och Märta sneglar på hennes namnskylt. “Karin.” Så det var hennes riktiga namn. Inte mycket fantasi där från Alex sida, tänkte Märta. Karin log vänligt, ovetande om den storm som härjade i besökerskans huvud:

Får jag erbjuda menyn? Säg till när du är redo att beställa.

Märta log sitt allra vänaste men under ytan blinkade hennes blick oroligt, som om den granskade Karin genom ett psykologiskt mikroskop. Hur hamnade hon här, öga mot öga med älskarinnan? Det var en lång historia, som slingrade sig genom den svenska snön.

I tio år hade Märta varit gift med Alexander eller åtminstone trott att hon var lycklig. De hade dottern Elvira, åtta år, som var pappas lilla prinsessa; förtjust i Barbiedockor och får oftare nya än vad Märta hinner klaga över. Alexander avgudade Elvira, och ibland kändes det nästan som att deras band var starkare än till henne. Men hon var inte svartsjuk. Som psykoterapeut visste hon hur viktig pappas kärlek är för en flicka en grund för framtida relationer. Märta och Alexander diskuterade alltid problem i tid, utan tvister eller större gräl. Allt var så där typiskt svenskt och vardagligt: lägenhet på Södermalm på avbetalning, en Volvo och en liten sommarstuga utanför Nynäshamn.

Och så som en midsommarnatt med snö: en älskarinna.

Märta fick veta det av misstag. Några dagar tidigare, Alexander i duschen, då ringde hans mobil. Han ropade:

Det är nog pappa, han skulle ringa! Svara du, jag har tvål i ögonen!

Märta brukade aldrig svara på hans samtal, men han hade ju bett. Hon tog mobilen, men såg samtidigt att det ringde via Messenger “Katten” stod det, tillsammans med en bild: en ung kvinna i famnen på hennes man. Hjärnan snurrade vad var detta? Märta blev illamående, stod handlingsförlamad; skulle hon svara? Samtalet bröts.

Hon kände hur hon ville kasta mobilen långt bort, men då plingade det till: Alex, nästa vecka jobbar jag varannan dag från måndag. Kom förbi på ‘Kaffets Himmelrike’ efter mitt pass, jag vill bjuda dig på vårt speciella kaffe. Saknar dig Flera emojis. Märta ryckte undan handen som om mobilen var en huggorm. Allt var plötsligt så tydligt. “Katten” i famnen på Alexander, samtal, sms. Det var ingen tvekan. Hade de träffats länge? Var det bara ett spratt eller något allvarligt? Märta visste bara att hon var chockad. Hon behövde tänka.

Alexander kom ut ur duschen och frågade om hon pratat med hans far. Hon svarade att hon inte hann och skyllde på huvudvärk; måste till apoteket. Men hon gick inte dit. Hon satte sig i Humlegården och försökte vrida och vända på hela deras historia, men kunde inte finna sprickan i deras äktenskap. Det var ändå dags att se sanningen i vitögat. Märta spelade inte kvinna som låtsas som ingenting när båten tar in vatten mitt ute på Ålands hav.

Inte heller var hon den som kastade tallrikar och vrålade dramatiskt på köksgolvet. Hon ville prata, tänka klart, väga allt noggrant, som i en svensk deckare. Skulle hon fråga Alexander rakt ut om Katten? Men då fick hon erkänna att hon smygläst hans telefon Nej. Hon behövde något annat.

Då kom hon ihåg: Hon visste caféets namn och arbetschema hon hade sett bilden. Kunde hon inte åka dit själv, möta älskarinnan i verkligheten? Kanske tala med henne?

Flera dagar var som en knäckebrödstrad mardröm, fast hon kunde ändå inte sova. Vad hon än sa till Elvira och Alexander Jag är bara trött, det är mycket på jobbet, min handledare vill ses så märkte de naturligtvis något. Elvira kramade henne, Alexander såg skeptisk ut.

Till sist sade Märta till sig själv: Jag måste. Jag måste se Katten.

***

Jag tar en latte och… vad rekommenderar du för bakelse? frågade Märta.

Honungskaka är populärt, sa Karin.

Då tar jag en sån.

När älskarinnan till hennes man kom med brickan tog Märta knappt en tugga. Kaffet smakade som regnvatten, kakan var lika ordinär som en torsdag. Det var tomt i caféet, så dags på dagen. Märta hade valt tiden för att kunna småprata. Efter en stund närmade sig Karin igen:

Du åt nästan inget av bakelsen. Var den inte god?

Nej, det är inte kakan. Jag har ingen aptit. Funderar på livet.

Jag vill inte störa, sa Karin och började gå.

Du Karin, du stör inte. Men vad skulle du göra? Äta upp bakelsen eller ansöka om skilsmässa? frågade Märta med en märklig blick.

Karin såg rädd ut, som om Märta kunde vara något slags havsväsen.

Jag har aldrig behövt välja

Men om du måste? Tänk om din man var otrogen.

Karin svarade inte, fnyste bara, och Märta ändrade ämne.

Hur länge har du jobbat här?

Snart ett år.

Är du student?

Ja.

Vad pluggar du?

Kreativt skrivande vid Stockholms universitet.

Så du har ett bildrikt sinne?

Jag förstår inte riktigt vad du menar.

Skulle du kunna föreställa dig vara bedragen hustru? Eller älskarinna?

Karin teg, oroligt, och Märta kände plötsligt att det här var meningslöst. Hon hade sett den andra kvinnan. Ville hon vråla, slita henne i håret, kasta kall latte över henne? Skulle det hjälpa? Nej. Märta mimade till en butter grimas, bad snabbt om notan.

När Karin kom tillbaka var Märta borta, men på bordet låg några sedlar med generös dricks, jämna rader av blanka kronor.

Karin såg ut genom fönstret, suckade tungt över Södermalm.

***

På caféet bland milda jazztoner och disiga ljus insåg Märta att hon ändå skulle låta jubileet bli av. Inte ta ifrån Elvira hennes fest hon hade ju ritat en banderoll. Efteråt, då skulle hon tala med Alexander.

Så samlades de i deras favoritrestaurang, Märta, Alexander och Elvira. Tio år tillsammans, men vilken sorts bröllopsdag var detta? Tenn? Trä? Glasskärva? Märta tänkte, “Det är snarare som kristall, vårt äktenskap genomskinligt, sprött, färdigt att spricka.” Men Elvira skrattade, och Alexander log:

Vad är ett firande utan tårta?

Jag vill ha störst biten! ropade Elvira.

Tårtan bars in av… Karin. Eller Katten. Eller, ja, älskarinnan Märta kallsvettades. Alexander log mot Karin och sade:

Grattis på jubileet, älskling! Den här tårtan är för dig.

En clownliknande animatör kom och lockade Elvira till en lek. Märta satt stum men Alexander tog till orda:

Du har ju redan träffat Karin, eller hur?

Karin nickade stelt.

Inget kan rubba vår kärlek, Märta. Du är klok och stark. Det är bäst att jag berättar allt han såg bugande ut. Det var ett skämt. Ett påhitt. Jag anlitade ett eventbolag som ordnar ovanliga fester, som regisserar och castar. För oss: min “otrohet”. Men du! Du är stabil som en midsommarstång jag kan inte annat än ta av hatten!

Han försökte krama Märta, men hon drog sig undan.

Så du menar att du aldrig varit otrogen?

Nej, självklart inte!

Och Karin är en skådespelerska?

Jag pluggar faktiskt fortfarande, sa Karin. Och extraknäcker här och med agenturen. Märta, du var så lugn. Tidigare har fruar kastat kaffe på mig, skrikit, hotat. Du konverserade och gav dricks.

Jag har inga ord, mumlade Märta. Alex, tycker du att detta var roligt? Passande? Bra? Hennes röst brast, nästan skrikande. Hur kunde du göra så mot mig?

Karin drog sig bort, men Märta ställde henne med en gest på plats. Alexander såg för första gången sin fru tappa balansen, hon som alltid varit som norrländsk granit.

Du fattar väl hur jag haft det de här dagarna?! Och just inför vårt jubileum? Hur kan du få för dig nåt sånt?

Märta, sade Alexander. Du är så stadig… jag ville liksom… tända något, få in lite nerv. Förlåt.

Märta pressade läpparna, ögonen blanka av ilska. Karin försvann snabbt från rummet.

Ville du ha krydda?! Varsågod! Märta slet fatet med tårtan och smetade grädden rakt över Alexanders ansikte. Här har du; krydda och grädde, allt på samma gång!

Alexander fumlade bort glasyren, messade bestört:

Är du verkligen klok?

Bara lite nytändning i relationen! sa Märta ljust, reste sig och gick.

Vad håller du på med?! Jag var inte otrogen!

Märta stannade, såg honom i ögonen:

Det hade nästan varit bättre om du varit det!

Sedan gick hon till Elvira, tog hennes hand, och de gick ut i den blå kvällsluften som befann de sig mellan årstider, mellan dröm och vakenhet.

Mamma, varför skrattar du så där konstigt?

Inget, gumman. Jag bara kom att tänka på ett skämt.

Ska du berätta?

Ja, men först ska vi prata allvar. Förstår du, vi behöver bo isär från pappa ett tag.

För alltid?

Jag vet inte, svarade Märta. Tiden visar. Är du med mig?

Elvira nickade, och tillsammans gick de genom det drömlika Stockholm, där både tårar och skratt kunde singla som snö i juni.