Min man hade en farmor. Han tillbringade varje sommar hos henne i Halland. Det störde henne aldrig hon var själv väldigt självständig på den tiden. Hon hade drivit sitt eget lilla företag: hon organiserade allt själv och sålde medicinalväxter till apoteken i trakten. Min man vet inte hur hon fick ihop allt, men han minns att hon tjänade oväntat bra, särskilt med tanke på de tiderna.
Hon var en kvinna med en rätt egen personlighet. Hon älskade verkligen min man, och hon snålade aldrig på maten när han var där på sommarloven. Däremot fick han aldrig några pengar till småsaker eller nöjen inga glasspengar, inga biobesök. Alla trodde att hon sparade till något specifikt. Farmor hade flera stora garderober hemma fyllda med lådor och fack, allt låst med små nycklar.
Min man var som barn ofta nyfiken på vad som fanns där inne, men hon svarade alltid att det var saker till jobbet. Sen förändrades tiderna. När det blev vanligare att starta eget och konkurrensen ökade tappade hon snabbt kunderna. Då började hon hjälpa folk som slags naturterapeut. Hon tog aldrig betalt, men det kom folk till henne från hela länet ibland väldigt välbärgade personer.
Vi brukade hälsa på henne medan hon levde. Hon levde då enkelt, nästan fattigt. Kläderna var gamla och slitna, och maten mycket torftig. Ofta hade vi med oss mat när vi kom, men hon tackade nästan alltid nej. Hon var van vid sitt liv, sa hon, och tyckte inte vi skulle skämma bort henne.
När hon till slut gick bort fick min man ärva huset. Vi åkte dit för att reda ut arvet. I matkällaren hittade vi mängder av konserver och torrvaror allt hade gått ut för flera år sedan. Det visade sig att hennes tacksamma besökare brukade lämna det till henne, men hon rörde det aldrig. Ändå var det första riktiga chocken när vi öppnade hennes garderober. Där fanns mängder av dyra saker från 90-talet: nästan som ett litet museum av udda lyxprylar, allt i absurda mängder.
Varför samlade hon alla pengar på saker som bara tappade sitt värde med åren? Jag blir aldrig riktigt klok på den kvinnanKanske låg svaret i vad vi hittade längst in, bakom alla prydnadssaker och kartonger en dammig anteckningsbok med hennes handstil: prydliga, spretiga rader om vartenda föremål, hur det skaffats och varför hon köpte just det. Hon hade listat kunders svåra sjukdomar men även deras drömmar och sorger, och nästan alltid slutade hon med en rad om en liten present för framtida behov. Det gick upp för oss då: hon hade sparat, inte åt sig själv, utan åt alla andra. Hon trodde alltid att någon skulle behöva ett tröstetyg, en extra kappa, ett vacker fat när livet tog en vändning. Det var aldrig för henne hennes samling var en hemlig skattkista av omtanke, samlad på det enda sätt hon kände till.
Vi stod där tysta i garderobens damm och gråa ljus, och insåg att hennes märkliga sparande var hennes sätt att fortsätta bry sig långt efter sin tid. Vi fyllde bilen med ting vi tänkte passa vänner, släktingar och grannar som behövde en oväntad gåva. Och varje gång jag ser någon bära ett ovanligt gammaldags paraply eller servera kaffe ur ett glittrande 90-talsfat, påminns jag om farmor och hur verklig generositet ibland gömmer sig i världens allra märkligaste skatter.
