Luften vibrerade av osäkerhet när jag och min man, Peter, satt mitt emot varandra vid det stora ekbordet i vårt rymliga vardagsrum i centrala Göteborg. Stora panoramafönster ramade in stadens pulserande hjärta, men rummets värme kändes kylig av den spända atmosfären.
Allt började när Peters faster, Ingrid, testamenterade sin lilla lägenhet vid Vasaplatsen till honom. Bostaden är visserligen liten, men har ändå ett värdefullt läge i hjärtat av staden. Vi har tre barn tillsammans. Vår äldsta, dottern Linnéa, är 19 år och studerar på universitetet i Lund. Sonen Viktor är tolv och vår yngste, lille Oskar, är fem år gammal. Vår egen lägenhet rymmer oss alla med sina tre sovrum; ingen trängsel, men allting har sin plats.
Vi har hamnat i en konflikt kring Peters arv. Jag har föreslagit att Linnéa borde få flytta in i lägenheten; hon är vuxen nu, kanske står inför att bilda egen familj eller flytta ihop med någon. Men Peter har bestämt avvisat idén. Han säger att det vore orättvist mot pojkarna – hans plan är att sälja lägenheten, dela pengarna jämnt mellan barnen och sätta dem på deras konton. Jag tycker att det är rent ut sagt orimligt; pengarna, några hundra tusen kronor, kan ändå inte köpa dem något verkligt vettigt i dagens läge. En egen bostad är värd så mycket mer än en handfull kronor på ett sparkonto.
Om vi gör som Peter vill, skulle Linnéa knappt ha råd att köpa en begagnad bil med sin del, medan pojkarna får vänta på sina pengar tills de är myndiga. Jag försöker förklara för honom att det är bättre att erbjuda ett barn en egen lägenhet – att ge Linnéa möjligheten att skapa sitt eget liv här och nu. Pojkarna kan få sin chans senare, när de är lite äldre. Men Peter oroar sig för att detta skulle skapa splittring mellan syskonen, kanske leda till avundsjuka och kalla relationer. Han ser det som en risk för att deras framtida relation aldrig skulle bli densamma.
Jag känner att det är överdrivet. Pojkarna är fortfarande unga, de har svårt att förstå varför detta ens är ett problem vi har tid att ordna något till dem också. Vi har inte berättat något för Linnéa ännu. Först vill vi komma överens själva. Dessutom är lägenheten i ett sådant skick att den egentligen måste totalrenoveras innan någon kan bo där, och vi har just nu inte råd att lägga flera hundra tusen kronor på det heller.
I nattens stillhet, när barnen sover och Göteborg är tyst, sitter jag och undrar: Vem av oss har rätt? Ska jag fortsätta strida för min idé, eller är det klokare att låta Peter få sin vilja igenom? Och kanske finns det, någonstans bland alla svåra tankar, en tredje lösning som vi inte har tänkt på?
