Jag drömmer att hela min tillvaro flyter iväg på en spegelblank sjö under ett evigt skymningsljus. Runtomkring mig svävar alla mina följare, viskande och väsande, redo att blåsa upp skvallerstormar om minsta lilla våg i vattnet. Min egen oro viskar högre än alla andra jag skäms för mina tankar som virvlar som såpbubblor i dimman. Så fort jag blundar ser jag framtiden välla in, full av tårar och tung luft. Det känns som om jag håller på att sjunka ner i ett svart hål av tungsinne. Vi har varit gifta i mer än tolv år, jag och min man. Vi jobbar båda, har två barn som är som motsatta poler i vår lägenhet i Malmö.
Min svärmor, Rut, ligger där i skymningslandet, tyngd av artrit och diabetes, som om kroppen höll fast henne i en evig vinter. Hon har alltid varit lite fylligare, och nu rör hon sig knappt. I sin ensamhet bland krokiga möbler och tickande klockor försöker hon klara vardagens små sysslor, men allting tycks glimma undan för henne som hal i is. Matlagningen har blivit till ett lotteri, städning ett mysterium och duschen ett ensamt äventyr. Varje vecka kliver jag och min man på bussen genom regnvåta gator till hennes lilla lägenhet någonstans i närheten. Jag lagar mat för veckan, fejar, sopar ihop minnen under mattkanten, och hjälper med tvagningen. Dessa ritualer har blivit som en andakt, men ibland, när jobbet i Lund eller Malmö suger all kraft ur oss, tvingas vi hoppa över. Det händer sällan men ibland står tiden bara still och vi kommer inte iväg.
Jag känner verkligen kärlek för Rut, som en bräcklig tråd av is och ljus. Hon har ensam uppfostrat min man, slitit och lagt sitt eget liv och lycka åt sidan. Sedan hon blev änka vid 45 har hon aldrig sökt sig in i någon ny famn. Dessutom har hon räddat oss genom de ekonomiska isvindarna tack vare hennes stöd och några extra tusenlappar kunde vi till sist lösa våra lån på lägenheten. Jag kan inte ens föreställa mig att neka henne min hjälp. Men nu har min man sagt, med rösten tung av Jämtlandsgran och vinterlängtan, att Rut efter julen ska flytta in hos oss. Istället för våra resor till henne, ska vi nu snurra i samma universum varje dag. Han tänker att allt ska bli lättare då, att bördan blir mer som ett moln än ett isblock, och att han ska kunna andas lättare.
Jag förstår honom, men ser ändå hur hela vårt vardagsliv kommer lösas upp som snöflingor i vårsol. Vi har tre rum: ett till oss, ett till Saga, ett till Tyra. Om Rut flyttar in får barnen slåss om utrymmet. Och även om det känns som att svära i kyrkan Rut blir för mig som en frusen sten i skon. Saken gnager, sväller och ger mig mardrömmar om trånga kök och långa kvällar då hushållet hummar i molande otröst. Skäms gör jag, men så ser min dröm ut. Vad skulle ni själva göra om er verklighet förvandlades till ett sånt landskap? Skriv era tankar i gryningens bleka ljus…
