Jag, Erik Johansson, var den som stod vid min frus sida ända tills vår yngsta son, Viktor, fyllde tre år. Då försvann hon.
Jag gifte mig när jag var arton år gammal. Klaras föräldrar var tjugo år äldre än mig, och hennes mognad lockade mig. Inom ett år kom vår dotter Alva, och kort därefter vår son Viktor. Klaras stöd var ovärderligt. Med hennes hjälp fick jag en fot på arbetsmarknaden och avslutade mina studier på Uppsala universitet. Men när Viktor precis hade börjat på förskolan i Stockholm packade Klaras väska och försvann för gott.
Jag grät i flera veckor, för jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig ensam med två barn. Jag hade ingen att lämna dem hos, så jag kunde inte börja arbeta.
Underhållsbidragen var små hur skulle jag överleva på dem? Jag kämpade så gott jag kunde, tills Viktor fick en plats i förskolan och jag fick ett jobb på ett lager i Göteborg. Då hörde jag Klaras röst igen. Hon bad om förlåtelse och ville återvända till familjen. Jag svarade:
Vi har lärt oss att klara oss utan dig. Du tänkte aldrig på barnen. Och nu ber du om ursäkt? Gå och låt oss vara ifred.
En månad senare stämde hon mig i tingsrätten i Uppsala i hopp om att få våra barn tillbaka. Självklart spelade hon på domstolens vägnar, men barnen blev kvar hos mig.
Sex månader senare fick jag veta varför Klaras ville försona sig hennes far hade skrivit ett testamente till våra barn. Det föll i spillror när han gick bort utan att lämna något. Det är bakom oss nu, men jag minns fortfarande hur vi delade en liten brödskiva och gick hungriga i veckor så att barnen skulle ha något att äta.
