Kära dagbok,
Mitt liv har varit en berg-och-dalbana sedan min man, som var tjugo år äldre än jag, försvann när vår yngsta son var tre år gammal. Jag gifte mig vid arton, och hans mognad var det som lockade mig. Ett år efter bröllopet födde vi vår dotter Ebba, och kort därefter kom sonen Lukas. Han var min klippa; med hans stöd kunde jag stå på egna ben och avsluta mina studier.
När Lukas bara var tre packade han sina väskor och försvann för alltid ur vårt liv. Jag grät i veckor, oförmögen att föreställa mig hur jag skulle klara mig ensam med två barn. Jag hade ingen att lämna dem hos, så jag kunde inte gå ut och arbeta. Underhållsstödet var knappt nog för att täcka räkningarna, men jag kämpade så gott jag kunde. Till slut fick Lukas en plats i förskolan och jag hittade ett jobb på en butik i Stockholm.
Då dök min man upp igen. Han bad om förlåtelse och ville återvända till familjen. Jag svarade bestämt:
Vi har lärt oss att leva utan dig. Du har aldrig tänkt på barnen. Och nu ber du om förlåtelse? Gå iväg och kom inte tillbaka i våra liv.
En månad senare stämde han mig i tingsrätten i hopp om att få våra barn. Självklart spelade han bara på pappersarbete; domstolen dömde till min fördel och barnen fick bli kvar hos mig.
Sex månader senare fick jag reda på varför han ville återförenas hans far hade skrivit ett testamente där våra barn skulle ärva. Tyvärr gick allt förlorat när pappan gick bort. Än idag minns jag hur vi delade ett knaprigt bröd och gick hungriga i veckor för att Lukas och Ebba skulle ha något att äta.
Allt är nu över, men minnet av den kampen lever kvar. Jag har lärt mig att stå stark även när stormen blåser som hårdast.
Anna.
