Min mans moster lämnade en liten lägenhet till honom i arv för många år sedan. Lägenheten låg mitt i centrala Stockholm, och var egentligen ganska charmig, men ytan var sparsam. Vi har alltid bott i ett rymligt hem med tre sovrum tillräckligt stort för oss och våra tre barn. Den äldsta, vår dotter Lovisa, var nitton den sommaren och studerade på universitetet. Vår äldste son, Algot, var tolv år, och den yngste, Olle, bara fem.
Jag minns att vi grälade om vad vi skulle göra med arvet. Jag tyckte att Lovisa var stor nog att få flytta till något eget, särskilt när hon en dag gifter sig och bildar familj. Men min man, Erik, ansåg att det var orättvist mot pojkarna, och föreslog att vi skulle sälja lägenheten och dela pengarna lika mellan barnen från ett konto. För honom var rättvisa mycket viktigt. Själv var jag skeptisk till idén pengarna skulle ändå räcka så långt? En lägenhet är ett hem, och sådana växer inte på träd.
Tänk om vi sålde och pengarna bara låg på sparkonton tills barnen fyllde arton? Lovisa skulle kanske kunna köpa en begagnad Volvo, men det vore ändå inte samma sak som att ha ett eget hem. Jag har alltid trott att bättre en fågel i handen än tio i skogen, och därför ville jag åtminstone säkra ett boende till ett barn, och hoppas att vi skulle lösa något åt pojkarna när de blir större.
Erik var dock orolig för att om Lovisa fick lägenheten, skulle det skapa osämja bland syskonen och splittra familjen för all framtid. Jag trodde att de fortfarande var så unga att de inte helt förstod vad det innebar, och att vi då hade tid att planera för pojkarna också.
Vi har aldrig sagt något till Lovisa om våra tankar. Vi ville först själva fundera ut en lösning, särskilt eftersom lägenheten, som moster Ingrid hade lämnat, behövde en ordentlig renovering innan den överhuvudtaget kunde gå att bo i. Vi saknade pengarna för att fixa allt just då.
Nu när jag ser tillbaka undrar jag vem som hade rätt jag eller Erik? Borde jag ha stått på mig, eller varit klokare och ställt mig på hans sida? Kanske skulle någon utomstående ha sett ett tredje alternativ, något som vi då inte kunde skymta? Tiden går, men tanken på vad som är bäst för barnen, och vad som är rättvist, är något jag fortfarande funderar på.
