31 december
Var lade du servetterna? Jag bad ju om de med silvermönster, de passar bättre till duken, sa Ingrid Johansson utan att vända sig om, medan hon fortsatte att skära tunna, nästan genomskinliga citronklyftor.
Vanligtvis satt jag redan vid tv:n då, och väntade på att nyårskonserten skulle börja. Men i år var jag inte hemma ännu. Ingrid, min fru, mumlade tyst för sig själv i det hemtrevliga köket, som hon brukade. Det var bara tre timmar kvar till tolvslaget. I ugnen stod hennes berömda anka fylld med svenska äpplen ett recept som gått i släkten i generationer. Lägenheten blänkte av julglans, granen glimtade i hörnet, och man kände den där förväntansfulla värmen i kroppen, som vilket år man än blir, aldrig riktigt försvinner.
Hon torkade händerna mot kökshandduken och kastade en blick på klockan. Jag var sen. Hade sagt att jag skulle via jobbet för att hämta hennes present, men försvann sedan. Hon log för sig själv, övertygad om att jag letade efter något särskilt det var ju vårt silverbröllop, tjugofem år tillsammans, och vi hade bestämt oss för att fira ensamma och romantiska, utan barnen, utan sällskap.
Då hördes nyckeln i dörren. Ingrid rättade till håret, tog av sig förklädet och kände sig förväntansfull.
Erik, var har du varit? Ankan är snart klar…
Hon tystnade, för i hallen stod jag inte ensam. Bredvid mig stampade en ung kvinna snö av sina svarta fårskinnskängor. Hon hade rödgyllene hår, stark röd läppstift och en dyrbar pälsjacka. I famnen höll hon en påse clementiner. Själv höll jag en champagneflaska och log ursäktande, nästan lite tillgjort.
Ingel, se vem jag tog med! sa jag onödigt glatt. Får jag presentera, detta är Lovisa. Lovisa Andersson, vår nya ekonomichef.
Ingrid stelnade till, jag såg hur det blev stelt mellan oss.
God kväll, fick hon till. Väntade vi besök?
Lovisa sträckte fram handen i en tunn skinnhandske.
Åh, Ingrid, hej! Du anar inte! Alltså, kaos! Erik… ursäkta, herr Johansson räddade mig verkligen. Jag är så otroligt tacksam!
Jag började lossa på mina vinterskor och undvek Ingrids blick.
Du förstår… Jag stannade till vid kontoret, och där sitter Lovisa och gråter. Vattenskada i lägenheten, elavbrott, kallt som tusan och ingen hjälp förrän efter helgen. Hon har ingen familj här, var skulle stackarn ta vägen? Så jag bjöd hem henne. Du har ju lagat så mycket mat, och inte kastar du ut någon i nyårsnatten!
Ingrid lyssnade, men såg ut som om hela hennes värld rämnade. Tjugofem års äktenskap, romantisk kväll, tända ljus, och så… detta i hallen.
Jaja, stig in, sa hon stelt. När ni ändå kom.
Lovisa skuttade ledsamt in i vardagsrummet och fyllde snart lägenheten med sin starka parfym. Hon kastade om sig med superlativer:
Jisses, vad mysigt ni har! Så härligt retro. Min mormor hade också ett sånt vitrinskåp. Det känns nästan som ett museum från gamla tider!
Ingrid knep käkarna. Vitrinskåpet var italienskt, massivt ek och köpt för en förmögenhet några år tidigare. Men att ge sig in i diskussion med någon som kunde vara hennes dotter det tänkte hon inte.
Erik, hjälp gästen med ytterkläderna, sa hon dystert, och försvann till köket. Händerna skakade.
Jag följde hack i häl, förvissad om att dramatiken låg i luften.
Ingrid, kom igen nu… viskade jag, dörren nästan stängd om oss. Det är på riktigt synd om henne. Vem som helst hade bjudit hem henne. Det är ju nyår och allt. Hon äter lite, dricker ett glas, sen ordnar jag taxi till henne. Eller bäddar i vardagsrummet…
I vardagsrummet? röt hon, grep ännu hårdare om sleven. Erik, vad håller du på med? Vi ville vara själva. Nu har du släpat hit en främling som är fräck redan i hallen. Museum, minsann!
Hon menade inget illa, hon är bara ung. Snälla Ingel, ställ inte till det för mig inför kollegorna. Hon delar säkert med sig av det här. Skona mig.
Ingrid såg inte ut att känna igen mig. Han jag varit så länge med nu bara en uttråkad kontorsman som putsade fjädrarna för grannens skull.
Okej, sa hon slutligen. Hon får stanna. Men om hon yttrar något mer om vårt hem…
Jag lovar, sa jag, lättad. Försökte närma mig, men hon avvisade mig snabbt.
Gå ut och roa er. Jag måste duka. För tre.
Middagen blev som väntat stelt. Ingrid dukade tyst. Lovisa, nu i åtsmitande klänning med djup urringning, kastade benet över det andra och lekte värdinna framför mig och mitt vinglas.
Erik, ska vi inte öppna champagnen redan nu? Bara för att säga hej då till året, log hon menande. Jag är så törstig.
Inte Erik, utan Erkan, tänkte Ingrid argt, och dängde ned sillsalladen på bordet med en duns.
Här väntar vi till tolvslaget. Men ni kan dricka hemgjord lingondricka så länge, sa hon vasst.
Lovisa rynkade på näsan:
Lingondricka? Charmigt. Men jag undviker sött, håller formen vet du. Har ni något brut? Halvtorrt är ju mest för de som inte lärt sig uppskatta smaken.
Jag blev nervös.
Jag har visst lite cognac i barskåpet. Vill du ha, Lovisa?
Bara en droppe, för värmens skull. Det är så kallt här hemma. Snålar ni in på värmen?
Ingrid slog sig ner och såg på oss. Nu kände hon sig utanför på sin egen fest. Jag serverade och bar fram, skämtade och pratade, Lovisa skrattade överdrivet högt åt mina gamla historier.
Jobbar du, Ingrid? frågade Lovisa plötsligt.
Ja. Jag är chefsingenjör på ett konditori.
Är det sant? Vad överraskande, du ger ett så… hemmafru-aktigt intryck. Du lagar mat, väntar på Erik. Han säger att du är skicklig i köket. Synd bara att ni verkar ha slut på gemensamma samtalsämnen, enligt honom. Men gott bakar du!
En obehaglig tystnad spred sig. Jag satte konjaken i halsen.
Jag har ALDRIG sagt så! försökte jag.
Ingrid la ned gaffeln. Därefter gick en tyst sträng av tålamod itu.
Fortsätt, Lovisa. Vad mer har Erik sagt om mig?
Lovisa försökte backa, men det blev ännu värre.
Åh men ta inte illa upp! Män behöver ju lite spänning, ni vet. Erkan dansade som en gud på senaste personalfesten! Vi dansade salsa, hela teamet jublade. Han sa att hemma dansar ni aldrig frun har ont i benen.
Ingrid stirrade på sina ben. De värkte bara efter att ha stått tre dagar och lagat alla dessa rätter åt mig.
Jag visste precis vad som skulle komma.
Ska vi skåla? sa jag desperat.
Vänta, sa Ingrid. Vad var det med rören, Lovisa?
Rören? Jo! Hela lägenheten blev översvämmad. Fick panik, ringde Erkan, vår klippa. Ingen annan kan man lita på nuförtiden.
Underligt, sa Ingrid kallt. Det är minus femton ute. Med varmvattenläcka ingen el, ändå är håret och klänningen perfekta? Du luktar mest salong och förväntan på någon annans man.
Lovisa blossade röd.
Hur vågar du?! Jag är gäst här! Erik, säg nåt!
Jag satt som fastnaglad.
Hallå Ingel… hon kanske hann byta om…
Tyst, Erik, sa Ingrid tyst men skarpt. I tjugofem år tolererade jag dina små snedsteg, blickar och sena kvällar. Jag trodde släkten och hemmet var värt något för dig. Men det verkar bara ha varit jag som trodde det.
Hon gick till fönstret, slet ifrån gardinen så fyrverkeriet i vintermörkret syntes.
Nu är det nog. Lovisa Andersson, samla dina clementiner och ut härifrån.
Lovisa såg ut att explodera men tystnade när hon mötte Ingrids blick.
Erik! Ska du låta henne slänga ut mig på nyårsnatten?
Jag, modig av för mycket cognac, dunkade näven i bordet.
Ingrid! Nu får du väl ge dig! Det är mitt hem också! Jag har bjudit en gäst, Lovisa stannar. Vi firar på riktigt, inte som…
Som vad då? sa Ingrid.
En bitter häxa! vräkte jag ur mig.
Hon nickade kort, lugn, utan tårar. Hon tog fram en gammal weekendväska och slängde ut julklapparna ur den rakt på golvet.
Är det ditt hem? Varsågod, hon slängde väskan i knät på mig. Men då drar jag. Men kom ihåg, Erik, lägenheten är mina föräldrars, du är bara skriven här. På tisdag folkbokför jag om dig och ansöker om skilsmässa. Men just nu: ni båda ut.
Va? Ska vi gå? Jag blev plötsligt nykter. Ska vi verkligen?
Ja, sa hon. Du och din dynamik, er salsakväll. Lovisas vattenskada… nu har hon någon att dela den med. Ut.
Snälla, pep jag, slog ut händerna. Hon går, vi stannar!
Hon såg på mig som på något obehagligt. Han som nyss så tappert försvarade älskarinnan, kastade nu henne överbord i paniken.
Nej, Erik. “Sillröran” har surnat. Med våra relationer. Gå nu. Fem minuter.
Lovisa förstod att det var kört, att enda risken var att bli indragen i någon skilsmässoscen. Utan ett ord tog hon på sig pälsen.
Galning, fräste hon. Jag ringer taxi själv. Sköt dig själv, Erik.
Dörren smällde. Lovisa försvann, och efter henne låg en doft av dyr parfym blandad med skam.
Jag stod kvar med tom väska i famnen.
Ingrid… försökte jag. Hon har gått. Vi glömmer detta? Se på ankan, den blir kall…
Ingrid gick till ugnen, tog ut den gyllenbruna ankan. Nu luktade det äpplen och kanel. Doften som alltid betytt trygghet för oss båda, fick henne nu att må illa.
Glömma? sa hon. Du tog en älskarinna hit på vår silverbröllopsafton. Du förnedrade mig och mitt hem inför någon annan. Nej, nu är det nog.
Hon tog gåsgratängen keramisk och tung.
Erik, gå. Jag skojar inte. Går du inte, ringer jag polisen och säger att du är onykter och hotfull. Det tror de på.
Jag såg plötsligt henne på riktigt. Den där lugna, hemkära kvinnan var fylld av styrka jag aldrig förstått.
Jag släpade mig till sovrummet, kastade ner kläder i väskan, och drog på mig min dunjacka. När jag gick, visste jag att något oåterkalleligt hänt.
Du ångrar dig, Ingrid! Du blir ensam kvar! Vem vill ha dig nu?
Jag, sa hon och låste bakom mig med två snabba vrid. Tystnaden i lägenheten blev nästan fysisk.
Ingrid sjönk ihop mot dörren. Det kom inga tårar, bara en ovan känsla av lättnad och tomhet som om möbler burits bort och en ny frihet skapats.
Hon samlade ihop maten, tog bort den extra duken, behöll bara sin egen älsklingsassiett med guldkant. Skålade i väl kyld champagne.
På tv:n började statsministern sitt tal, klockans tickande tog över rummet. Hon såg sitt eget spegelbild mot vinterkvällen.
Gott nytt år, Ingrid, viskade hon till bilden.
Hon tog bit anka och lite Ostkaka, som varken surnat eller blivit dålig, tvärtom sådär god som den bara blir när den fått stå till sig.
Meddelande från dottern Agnes: Mamma, gott nytt år! Vi älskar dig! Ser fram emot att du kommer och hälsar på oss och barnbarnen snart!
Ingrid log. Livet hade inte lämnat henne. Barn, barnbarn, hem, kärlek, vänskap, arbete det viktigaste hade hon kvar. Resten var överflödigt.
Hon tog ännu en slurk champagne. Bubblorna pirrade i näsan, hon kände en annorlunda, uppriktig glädje. För första gången på många år kände hon inget behov av att passa upp någon annan. Ingen behövde hållas nöjd, alla glas fyllda. Hon tog hand om sig själv denna natt.
Utanför gladde sig grannarna, smällare ljöd. Stockholm firade, och så firade hon sin frihet.
Senare packade hon maten i lådor. Dagen därpå skulle hon ge det till portvakten Kerstin och vaktmästaren Mahmoud bra människor, de skulle bli glada.
Ankan skulle hon unna sig själv. Det var hon värd.
Kvällen avslutades i badrumsspegeln. En vacker kvinna såg tillbaka, lite sorgsen men väldigt levande. Ingen torr, tråkig hemmaråtta.
Lite mer dynamik, ja, Erik, sa hon och log snett. Nu får du dansa dig trött genom separation, bostadsletande och barnens frågor.
Hon tog hotellakanet om sig, vände sig bredvid sig i sängen, slängde ut armar och ben första natten på länge bara för sig själv. Det doftade lavendel i hela sängkläderna.
På morgonen väcktes hon av solljuset. Den första tanken var inte vad vill Erik ha till frukost, utan idag går jag på café och unnar mig en espresso och citronbulle. Och det kändes väldigt, väldigt rätt.
Vad framtiden skulle ge, visste hon inte. Det väntade en skilsmässa, samtal, delning av allt. Men det, det var ett senare kapitel.
Nu hade hon sin dag, sin ro, sköna mat och sitt hem. Ingen mer skulle kalla hennes lägenhet museum. Ingen skulle få förminska hennes liv.
Och min lärdom? Att underskatta styrkan hos någon som bygger sitt hem och sitt liv på kärlek och värdighet det är det dummaste man kan göra. Och utan förtroende, har ingen fest någon glans, inte ens på nyår.
